När jag var liten var det här med att hugga julgran ett av årets största händelser. Den 23 december varje år blev jag och mina syskon påpackade med sju lager kläder, varefter vi med stela rörelser pulsade ut i den knarrande snön och packade in oss i bilen och efter en resa som på den tiden kändes som trehundra år så var vi äntligen framme.

Den här obligatoriska utflykten varje år tog rejält på mina krafter. För det första hade jag så mycket kläder att jag knappt kunde röra mig, för det andra hade jag för mycket strumpor på mig, vilket gjorde att skorna satt för trångt, så mina små tår blev på nolltid sönderfrusna till små isbitar. För det tredje så var det en halv meter snö i skogen, är man då bara en meter lång blir det rätt kämpigt att pulsa sig fram, för det fjärde så var det en massa gropar i marken som man inte såg på grund av all snö, vilket gjorde att man efter var femte steg fastnade med foten i ett hål, och till råga på det så läckte det in snö när man i panik försökte dra upp foten igen. För det sjätte var alla på gott humör, simon, mamma, pappa, och vad jag minns så skrek inte lilla bebis-eva under dessa utflykter. Jag var förbannad. Och för det värsta, för det sjunde, så var alla galna och irriterade på mig, när jag genom tårar försökte få min glada lilla familj att förstå att det här var bland det värsta man kunde göra.

På något sätt lyckades jag i alla fall ta mig igenom dessa hugga-gran-utflykter varje år, mycket bråk och mycket tårar blev det, men jag följde troget med varenda år och högg den jävla granen. Och eftersom jag varje år var tvungen att göra detta, vare sig jag ville eller inte, så bestämde jag mig för att det var "rätt", alla som inte högg sin gran var dumma i huvet, jag kunde inte förstå hur man kunde åka och köpa en gran på stan. Gud vad tråkigt att inte hugga sin egna gran, sa jag till mina kompisar som gjorde det, sanningen att säga, så var det för att jag var avundsjuk på att dom slapp pina sig igenom det som jag behövde varje år. Jag sa det liksom som en försvarsmekanism mot mig själv. Att hugga gran är bäst, det ska man göra, det är det riktiga, annars är det på låtsas intalade jag min lilla barnhjärna.

Det som förvånar mig nu är att jag fortfarande har kvar denna försvarsmekanism. Jag har varit mycket noggrann med att påpeka att vi ska hugga gran och inte köpa gran, till mina föräldrar i år, jag tycker fortfrande inte om det, jag gör det bara för att stå för vad som är rätt och vad som är fel. Hugga sin gran är rätt. Köpa sin gran på stan är fel.

Jag kommer alltid att tycka så. Jag kommer alltid att tycka att dom nötterna som köper sin gran på stan inte har fattat vad julen är. Hur mycket jag än hatade det det så kommer jag också tvinga med mina barn att hugga julgran i framtiden. Alltid. Det handlar inte om att det är en mysig utflykt med familjen, även om vissa kanske kan tycka det, utan det är en principsak. Man ska hugga sin gran. Vare sig man vill eller inte.