Anna

Men gör något då! Jag försöker, i alla fall tror jag verkligen att jag försöker. Försöker se till att göra någonting. Tror att jag försöker med det mesta. Tror att det mesta inte sker för att det inte går. För att jag har försökt och insett att det aktuella försöket var ännu ett bevis på att någonting ligger bortom min förmåga att styra över mitt eget liv.

Nehe, det gick inte att ta en springtur idag, det bara gick inte. Var fysiskt omöjligt att få till. Omöjligt på grund av någon högre osynlig makt som istället tvingade mig att stanna inne och bevaka det trista och regniga vädret med en ohygglig lust att trotsa det med mina för stora löpartights som åker ner i knävecken och framkallar någon typ av krampaktigt upphopp hos min kroppshydda var femte minut för att diskret sätta dessa på plats igen.

Någonting gick snett där. Medan jag desperat försökte föra en diskussion med den påtagliga högre makten som så envist såg till att min kropp allt skulle ligga lealös i soffan som en för blek barbapappa hela dagen pågick i mina organ någonting av en inre kamp. Medan benen fylldes med någonting som kändes som tusen svartmyror i ett maratonlopp, fylldes armarna av små energiska ryck att knappra sig fram längs ett tangentbord, samtidigt som denna kamp mellan val av aktivitet pågick i mitt inre satte även hjärnan igång att pulsera i en otrolig lust av att fyllas med kunskap. Och där låg jag. En alldeles för blek barbapappa. Nedtvingad i soffan av någon högre makt som jag inte kan beskriva. Och med en otrolig lust att göra alla mina protesterande kroppsdelar till lags samtidigt. Och där låg jag. Och där gick tiden. Och där tog dagen slut.

Kort sagt. Idag har jag varken lyckats med att:

1. Plugga (i alla fall inte vidare mycket),

2 Skriva (i alla fall inte vidare mycket)

3. Springa (i alla fall ingenting alls).

Och allt detta för att någon utom min makt och mänsklighet hellre såg mig ligga på rygg och våndas över att jag inte fått någonting gjort. Dessa högre makter, vilka är de?

/           a

Är det hon? Snön knastrar under dina skor medan du med bestämda steg närmar dig Åhléns för att granska dess lager av moderiktigheter. Men är det hon som står där? Du kisar med ögonen i det dunkla vintermörkret i hopp om att fixera blicken ytterligare på detta tills synes intressanta människodjur, men huvudet tycks plötsligt vibrera onaturligt mycket för varje steg du tar, vilket gör att du hela tiden förlorar skärpan för att kunna avgöra hur du vid ett eventuellt möte bör reagera mot denna person.

Det är bara ett fåtal meter kvar nu. Ett fåtal meter kvar innan ett eventuellt bruk av din sociala sidan kan komma att användas. Kanske behöver du skaffa glasögon? Är det verkligen naturligt att inte kunna avgöra på såhär nära håll? Kollade hon inte nyss på dig? Du är helt säker på att hon för en sekund mötte din blick. Är det hon alltså? Kanske var det för att du stirrade. Du saktar ner lite på tempot som för att ge dig själv lite tid innan du med säkerhet kan besluta dig om ifall denna person är av syfte för dig att lägga ner tid på eller om du bara ska gå förbi. Chansa på att det inte är hon och bara låtsas att du inte har sett. Fast hon har ju kollat på dig. Hon såg att du såg henne. Det är inte långt kvar nu. Snabbt slår du ner blicken i marken och verkar helt plötsligt löjligt intresserad av hur dina skosnören tar ett litet hopp för varje duns som skorna landar på marken. Hopp, hopp, hopp.

Du kilar ner handen i jackfickan och möter det hårda skalet med fingertopparna. Du tar ett hårt tag runt telefonen, gör dig beredd att se upptagen ut om det nu inte är hon och hon tycker att du har stirrat för mycket, bara några steg kvar nu. Snabbt tittar du upp och ser att hon tittar tillbaka:

- Hej! Säger hon och hela hennes ansikte tycks lysa upp, som om du var den absolut bästa personen hon träffat idag, trots att ni bara har setts några gånger. Och trots att du inte alls tycker om henne så svarar du med ett lika glatt:

- Heeeej!

Sen står ni där ett tag. Ler fånigt mot varandra några sekunder innan du förkunnar för denne viktiga, halvt okända person att du har lite bråttom. När du smiter in butiken möts du av ett hav av reashoppande galningar som slänger med tygbitar och osande odörer av svettfläckar omkring sig. Du känner dig en smula olustig och tänker att du lika gärna hade kunnat strunta i det där hej:et. Lika gärna hade kunnat strunta i hela situationen. Varför ska du bry dig så mycket om allting? Du slår vad om att hon inte ägnade en enda tanke åt situationen innan hon brast ut i sin kärleksvänliga hälsning. Du bläddrar lite bland de flottiga högarna av reavaror men har plötsligt ingen lust att shoppa längre. Istället lämnar du butiken och börjar din vandring hem istället. Med händerna i fickorna och blicken ständigt fixerad på dina hoppiga skosnören i hopp om att förhindra onödigt överanalyserande.

/           a

Vissa föds med det. Vissa föds utan. Vissa föraktar det. En väldigt liten mängd av befolkningen beundrar det.

Jag är en av dessa människor som föddes med det. Med den där beundransvärda egenskapen som inte får ta emot annat än förakt. Den där egenskapen som skulle kunna beskrivas som den där sista kakan som ingen vågar ta. Den där kakan som man låter ligga kvar - orörd. Den där egenskapen som finns, den som syns, men som ingen av väluppfostrade skäl vågar se det vackra i.

Jag ser det vackra i det. Det vackra i att bära på någonting som för det mesta ställer till det för mig. Det vackra i att låta mina tår möta den kraftiga smällen i samma vägg varje dag. Det vackra i att skrivbordet alltid pryder mitt vänstra lår med ett blåmärke för att det varje dag står lite längre till höger än vanligt. Det vackra i att alltid tillaga dubbelt med mat för att hälften av den varje dag hamnar utanför kastrullen. Det vackra i att gå upp två timmar tidigare för att ändå få springa till skolan varje dag med skorna i handen.

Jag ser det vackra i att vara som jag är. För jag känner nog ingen som lever ut denna egenskap bättre än mig själv. Jag känner nog ingen som älskar den mer än jag. För den är ju jag. Det är ju jag. Denna föraktade beundransvärda egenskap.

Klantigheten.

Och jag skulle inte alls vara lika lyckligt lottad om jag inte fick leva med dessa blåmärken, dessa dubbla uppsättningar av matvaror, dessa dubbla uppsättningar av biljetter. Alla missade flygplan, alla gånger då himlen öppnat sig över mig under de mest passade stunder, all den genomsura packning som har fått klä mig i blöta kläder, alla de mobiltelefoner som har fått vara i min ägo. Alla nya nycklar som har fått smidas. Alla de gånger dessa försvunna nycklar har placerats på en smart plats hemma och jag har fått bära cykeln hem. Men framför allt, alla de gånger soporna har hamnat i kylen.

Jag vågar se det vackra. Och snälla, snälla, ta inte detta ifrån mig.

Jag vet inte vem jag är utan mina typiska drag, utan alla typiska kommentarer, utan att inte få höra "Vet du, Anna, jag är inte ens förvånad att det händer just dig", för det är inte jag heller.

Och jag vill inte bli förvånad. Förvånad över att någonting inte händer. För det händer alltid något. Och snälla, snälla, låt det fortsätta vara så!

/         a

Jo, men här sitter jag och utstrålar entusiasm och inspiration från mitt inre, mina porer riktigt pumpar ut intelligenta meningsbyggnader och fyndiga argument i små, små, svettbollar som bara är att plocka från kroppen.

Pump, pump, pump.

Tack. Tack. Tack.

Svettbollar fyllda med tankar som bara är att trycka in i det tomma dokumenten, som för övrigt inte alls förmedlar någon stress, där det så vitt och vackert lyser med sitt bisarra behov av uppmärksamhet.

Jo, men här sitter jag, lugn och fin. Realistisk och ansvarstagande. Planerande och saklig.

Här sitter jag och leker duktig student.

Och jag stör mig inte alls på de harklingar och nysningar som pågår vid bordet bredvid mig. För jag är fokuserad. Intelligent. Duktig och student.

Precis så som man ska vara.

/           a

Julia känner inte längre någon smärta. Ingen smärta, ingen sorg, ingen ilska, ingen rädsla. Ingenting. Det är som att hennes kropp har tagit ett kliv ut från en hög klippa. Väntar på att den smärtsamma dunsen mot marken ska slå henne i bitar. Väntar på slutet. Ett slut som aldrig kommer.

Hon visste det redan när hon öppnade ytterdörren. Såg hur tallrikar, speglar och glas låg krossade på det mörka köksgolvet. Hörde hans djupa, plågade andetag eka i vardagsrummet, hur han kämpade för att fylla lungorna med luft. Tyst och försiktigt klev hon ur skorna. Sicksackade mellan glasskärvorna och försökte smyga förbi honom in på sitt rum. Men det var försent, han hade hört henne öppna dörren, han hälsade på henne med hes stämma. Ville att hon skulle komma och sätta sig bredvid honom.

”Kom, berätta nu för pappa hur du har haft det i skolan”

Hon stod kvar. Visste att det inte skulle tjäna någonting till. Visste att det inte gjorde någon skillnad hur mycket hon än bad, lydde, eller kämpade emot.

”Lilla Julia, kom nu, hur gick provet?”

Hon borrade in tårna i den röda mattan. Höjde blicken och mötte hans iskalla ögon.

På en sekund var han framme hos henne. Slog hennes skolböcker ur famnen på henne, lyfte upp henne mot väggen, andades med sin unkna andedräkt i hennes ansikte och tryckte sig tätt intill henne. Hon tittade in i hans ögon. Ögonen som hon för så längesedan hade älskat och som hon för så längesedan hade hatat. Nu fanns de inte längre där, känslorna, det var som att stirra mot en tom vägg. Ingenting.

Han knuffade ner henne på golvet, slet av henne kläderna och knäppte upp sitt bälte, hon tittade upp i taket på de kala fläckarna där färgen hade flagnat. Tänkte att det behövde målas om. Hans händer tryckte hårt mot hennes kropp. Mattan rispade mot hennes rygg och om hon koncentrerade sig kunde hon höra hans rossliga andetag i hennes öra. Men hon kände ingenting.

Det fanns en tid då Julias verklighet var annorlunda. En tid då hon och hennes pappa hade varit som vilken far och dotter som helst. En tid då våldtäkt inte var lika naturligt som att gå och kissa. Nu var det inte längre så.

Julia vet att det är fel. Vet att om folk skulle se vad som egentligen händer mellan dessa väggar så skulle de agera annorlunda. Inte låta henne stanna. Men folk ser inte, det finns ingen som ser, inte ens de gånger Julia har ringt och gråtit till socialen och de har gjort hembesök så ser de. Ibland undrar hon hur långt det ska hinna gå innan folk vågar inse. Vågar inse att allt inte står rätt till. Krävs det att han ska våldta henne i lekparken för att de ska bry sig? Att hon ska bli gravid? Att hon ska bli slagen och ha blåmärken att visa upp? Att hon ska sluta gå i skolan? Sluta träna?  Sluta äta? Sluta leva? Hur långt ska det behöva gå innan samhället tar henne och andra barn på allvar? Hur långt ska det hinna gå innan det är försent?

Julia tycker synd om de barn som är i samma situation som henne. Om de barn som skriker utan att de vuxna hör. De barn som fortfarande har hoppet kvar.

Julia har inget hopp. Hon känner inte längre någon smärta. Ingenting.

/ a

Tänk att en så fantastiskt underhållande illustration av Karin Boyes, Ja, visst gör det ont, skulle få mig att inse någonting som jag aldrig har insett förut. Någonting som i princip har suttit framför mina ögon, tragiskt nog, konstant i två år. Någonting som skulle kunna skänka så mycket glädje. Så mycket hopp, tårar, och förtvivlan.

Min dator är utrustad med en webcam. Inte nog med det. Denna webcam har så fördelaktigt nog ett alldeles speciellt jag-har-ansiktet-fullt-med-brunkräm-filter, som man kan använda!

Är det inte underbart?!

Jag tror att jag är i exstas! Älskade brunkrämsansikte, välkommen tillbaka!

Yeeeee

Jag ska, jag ska...

Det är nära nu...

Åååh... tillbaka till tonåren. Tillbaka till högstadiet.

Hej.

/ a

Jag trodde inte att det skulle hända mig. Trodde inte att den humanistiska andan i mig själv skulle göra mig skadad. Göra mig ont. Få mig att fundera på om det är dags att ta papper och penna och sjukskriva sig. Linda in mig själv i prassligt duntäcke och stirra upp i taket tills dess att sjukan har lämnat min kropp. Tills dess att den inte längre följer mig vart jag än går, vad jag än läser, vad jag än skriver.

Arbetsskadan.

Pluggskadan.

Jag kan inte. Kan inte längre läsa en text, se ett framförande, skriva en text utan att slaviskt gå igenom för - och nackdelar med innehållet. Utan att hitta fantastiska utsmyckningar, metaforer, beskrivningar. Utan att hitta hemska särskrivningar, satsradningar, stavfel.

Det går inte. För det finns verkligen hemsk litteratur. Jag tänker inte här nämna några namn, men en fråga, hur kan de som är riktigt kassa få ge ut en bok? Dessutom, hur kan de som är riktigt kassa, sälja så pass bra?

Jag är besviken på samhället. Fylld av gnällighet. Nämn inget av detta i min närvaro.

Tack.

/          a

Det är nästan fyra timmar, fyra timmar till att förflytta allt garderobsligt innehåll av substansen; tyg, till den fula plastmattan i hallen. Fyra timmar till att bestämt svälja ner den stora tumörliknande klumpen i halsen som uppkommit av det förtvivlande faktum att jag inte har några kläder.

Förtvivlan över att jag den närmsta tiden kommer vara tvungen att naken vandra fram längs skolans korridorer. Det kommer bli precis som i de där drömmarna man kan ha. Ni vet, när man går till skolan och plötsligt märker att man har glömt ta på sig byxor. Eller tröja. Eller allt. Förtvivlan över att bli utskrattad i mina trasor. Över att de enda gamla trasor jag har får mig att se tjock ut. Som en valross, hej, här kommer jag, ja jag vet, jag har under natten gått från människa till valross. Det ska vara helt naturligt har jag hört.

Förtvivlan över situationen som får min tumörliknande klump att vilja spricka. Vilja öppna fönstret och spy salta tårar över de små dagisbarnen nedanför. Visa dem att livet inte alltid är som man vill. Att det finns dagar då kroppen vägrar kläs in i någonting av materialet tyg. Att det finns dagar då den hellre sladdrar runt som en dallrig valross.

Ett sista försök att inte brista. Så farligt är det inte. Det finns ju soppåsar, och lakan, och jag har hört att det är både bekvämt och uppskattat att gå i bikini i september.

Trycker in bristen på kläder i garderoben igen... Trycker in bristen på kläder i garderoben igen... Trycker in bristen på kläder i garderoben igen! Nehe.

Sväljer än en gång bestämt den stora tumörsliknande klumpen som snabbt är tillbaka för att plåga mig. Ställer mig irriterat i duschen. Förtvivlan. Förtvivlan över att hallen är beklädd i mjuka kulörer av alla dess sorter. Gråter tyst över det faktum att mina kläder inte får plats i garderoben.

/ a

Man ska inte dra alla över en kam. Det vet jag. Det sitter liksom inpräntat i min hjärna. Inte dra alla över en kam. Dessvärre lämnar dessa mig inget annat val, jag måste få trycka ihop er alla till en minst sagt oomtyckt liten boll, för jag kan överhuvudtaget inte komma på vad som skulle vara bra med er.

På något sätt har ni liksom invarderat världen med er irriterande existens. Och det är inte för att jag inte tycker om er personligen. Jag står inte i nära relation till någon av er art så det kan jag omöjligen uttrycka mig om. Det är väl mer det att ni finns överallt. Det är som att ni representerar en kull på fem år istället för ett. Överallt.

Som björkpollen en tidig sommar sprider ni en allergisk reaktion över hela Uppsala stad. Gör det omöjligt för oss stackars normala årskullar att missa att ni finns. Jag har fattat det nu. Det räcker nu. När ska ni inse att det räcker?

Ge upp. Ni är för små. Åk hem. Försvinn.

92:or.

/          a

Det var en gång en flicka som heter Eva,
hela historien börjar med att hon började leva,
hennes moder fick tidigt en morgon lämna sitt hem,
för Eva, hon var trött på att vistas i dennes magsäcks kletiga slem,
med alla ben hon hade kämpade och stretade hon för att trycka ut sin knopp,
modern fick skynda in för sjukhusets portar och hann precis innan det sade 'plopp',
efter denna sekund hade Eva gått från foster till baby,
och modern, hon kände sig som en riktig lady,
tillsammans med deras stotliga fader och två vackra syskon till släp,
begav de sig hemåt där systern konstaterade att babyn sade 'bläp',
därefter följde en tid med bajsiga blöjor och flera hundra skrikiga nätter,
men modern, hon var både lycklig och glätter,
syskonen var inte frälsta i deras nya familjemedlems högljudda ton,
för de var inte vana vid att inte ifred få avsluta sin efterrättsmelon,
dessa hundra skrikiga nätter kom till slut att bli till flera år,
och Eva växte tillslut ur sina feta babylår,
idag har Eva gått in i tonårens trotsiga dagar,
vilket inte alltid är någonting man behagar,
för än idag så finns det skrikiga stunder,
då hennes familjemedlemmar inte får sig en blunder,
men trots detta är Eva den enda lilla, lilla, lilla, lillasyster vi har,
och eftersom vi älskar henne så är vi otroligt glada att vi har henne kvar!

/               a

Kära publik, det har blivit dags för någonting som vi alla har väntat på och för mig är det en stor ära att få stå här och presentera dessa musikaliska konstnärer för er.

Jag minns när jag precis hade fyllt tolv år, jag låg på golvet i mitt lila flickrum och lyssnade på ljudet från den skiva jag hade fått av min morbror i present, det här var på den tiden då livet egentligen inte handlade om vad man tyckte om att göra, utan mer vad man förväntades göra, en av dessa förväntningar som fanns i klassen var musiken. Egentligen så var jag inte så musikintresserad. Jag tyckte mest att det störde, det här med musik, att ljud i bakgrunden störde tankeverksamheten, liksom störde tystnaden. Trots det så var hela mitt skivställ fullt med skivor som Britney Spears, Westlife och Backstreet Boys, hela den där grejen som man skulle lyssna på. Det man skulle tycka om. Där stod de. Helt stilla. På en rad och gav mig egentligen ingenting förutom accepterandet av att vara som alla andra.

Det som slog mig den här kvällen, där jag låg på det kalla trägolvet och tittade på en hög med dammråttor som samlats under sängen, var att detta ljud inte var någonting som störde. Det var ingenting som var jobbigt att ha i bakgrunden, tvärtom, så var det behagligt. Det var fint. Lugnt och skönt. Det var en timme, en minut, och där stod tiden still.

Idag är musik någonting som jag har svårt att föreställa mig ett liv utan. Kort sagt är jag omringad av dessa musikaliska ljud vart jag än rör mig, hemma spelas det på stereon, på stan spelas det på radion, i löpspåret spelas det i ipoden, och på dansgolvet spelas det från dj-båset.  Precis som jag förut gillade att njuta av tystnaden, gillar jag idag att njuta av musiken, den musik som är jag, den sortens musik som lever, och den sortens skivor som inte står och samlar damm.

Till skillnad från de hippa artister vars texter under denna tid skulle mimas till på skolans talangjakt, som Britney Spears med ”hit me baby one more time” och Aqua med ”Barbie Girl”, så har denna grupps musik alltid varit någonting annorlunda. Deras musik har aldrig handlat om att skapa en hit som hela Sveriges befolkning ska gå och nynna till, det har aldrig handlat om att vara en i gänget, istället har det handlat om sanningen om att vara annorlunda, det har handlat om att skapa en känsla, en bild av någonting. En sanning. Och framför allt, att sanningen inte alltid är vacker.

Den dagen då jag fyllde tolv år, var egentligen inte den dagen då jag blev introducerad för ett nytt band, det var inte heller den dagen då jag lärde mig att acceptera ljud i bakgrunden utan att det skulle irritera min hjärnas brist på koncentration i dess effektiva tankeprocess, utan det var den dagen då jag förstod skillnaden mellan ljud och musik.

Bandet som vi nu ska få se räknas idag som Sveriges största rockband, och med tio släppta album och ett x antal festivalturneringar, är det få som inte har hört talats om dessa poeter.

Det är med stor glädje jag välkomnar upp på scenen, Kent.

Egentligen är det ganska tråkigt. Jag vill skriva. Jag vill det jättemycket, jag kan gå i flera timmar och fundera på vad jag ska dela med mig av för viktiga tankar, till exempel varför en knopp på en sekund kan sträcka ut sig till att bli ett helt stort blad och man aldrig får se själva utvecklingen? Eller hur fiskpappan egentligen gör när han ska befrukta flera tusen ägg, borde inte det ta ett helt fiskliv? Eller hur folk egentligen har ork till att faktiskt skriva klart en hel roman?

Men jag har inga svar på dessa frågor. Så de förblir obesvarade. Och bloggen förblir tom. Kanske var det aldrig meningen att jag skulle skriva, liksom, bygga på med sida efter sida med känslor skapade av ord och meningar. Trots allt så kanske det inte är jag?

Någon gång ska jag skriva en bok. Jag vet att jag ska det. Men bara inte just nu.

Och det är tråkigt. Tråkigt att inte kunna skriva. Tråkigt för er som läser att inte kunna läsa.

Men vet ni, det gör ingenting, för jag är ändå gladare nu än vad jag har varit på länge.

/            a

Jag tror det var för fyra dagar sedan. Fyra dagar, åtta timmar, och 14 minuter sedan. Mikron brummade som vanligt på i den klassiska dygnsrytmen för att duktig smälta ihop 1 deciliter havregryn och 2 deciliter vatten till det överskattade fenomenet frukost. Mitt emot den tappert kämpande mikrovågsugnen, kämpade också den överskattade radioapparaten på för att genom bruset av en hes mansröst som var femte sekund byttes ut mot Erik Saades slagdänga, ”Popular”, förkunna att dagen skulle bjuda på växlande molnighet med risk för spridda skurar.

Mellan dessa två tekniska apparater stod jag, mellan oljuden, mellan havregryn och spridda skurar.

Och kanske var det just därför. Just därför som jag kom på den alldeles briljanta idén att diska ur den illaluktande konservsamlingen som bildats framför mina ögon. Just därför som jag med ett drag i en gammal konservburk med etiketten, Krossade tomater, lyckades gnida bort både tomatrester och ett halvt långfinger med den rosa diskborsten. Jag vet inte, men kanske var det just därför som illamåendet sköljde över mig som en våg av magsyror och tarmproblem, just därför som jag tio minuter senare fann mig själv ihopkurad som en köttbulle, yr och nyvaken, i soffan med en halv toalettpappersrulle hårt lindat runt det som tidigare föreställt mitt långfinger. Det som numera såg ut som en chorizo som råkat ut för en olycka i en spaghettimaskin. Det som numera målade världen röd vartefter jag försökte ta mig fram i lägenheten.

Men det var då. Fyra dagar, åtta timmar, och 14 minuter sedan. Nu har mitt finger till stor del återgått till sitt ursprungliga läge, så när som på ett djupt hack som vackert skvallrar om vad det har råkat ut för, ett hack som jag ser mig själv fylla med aceton.

Ett hack där jag låter den kemiska lösningen sippra ner under huden.

Jag har inget bättre svar på det än att jag nog gillar smärtan. Ni vet, den vardagliga smärtan, smärtan som försvinner.

Den finns bara någon sekund.

/                     a