Hejdå, jag kommer inte att sakna dig!
Egentligen är jag en ganska positiv människa. Egentligen. Det krävs inte mycket för att göra mig glad, nästan ingenting alls, det brukar komma av sig själv. Men efter två månaders varvning av olika sjukdomar, då den mesta tiden spenderats sängliggandes, glömmer man lätt bort dom där små extra bitarna som gör att glädjen flyger upp i rymden och snurrar runt några varv och bränner sig på lite olika stjärnor.
Som en konsekvens av detta har jag totalt glömt bort hur otroligt glad jag blir och hur otroligt underbart det är att springa i höstregn. Enligt mig är det den ultimata träningsformen. Om jag fick välja skulle jag installera ett gym med hösttemperatur och anordna regnmaskiner så det är fritt fram för varje enstaka liten människa att njuta året om. Det borde vara en mänsklig rättighet. Minst sagt.
Det är till och med så underbart att min kropp börjar springa helt av sig själv. Bara sådär. En kropp som blir anfådd av att gå till skolan skuttar helt plötsligt glatt på i den regniga världen. Den tar över huvudtaget ingen hänsyn till att den tillbringat de senaste månaderna liggandes och tappat i stort sätt alla muskler den någonsin har ägt. Skutt, skutt, skutt. 7 km senare hoppar den innanför dörren och sparkar av sig de blöta skorna, sätter igång och börjar städa som om inget hade hänt, och innuti finns en flicka som undrar hur fan det där gick till? Som tror sig ha alla möjliga sjukdomar i hela världen, cancer på alla ställen som går, prostatacancer inkluderat, alla virus som finns, alla hjärtfel, blodsjukdomar. Allt. Den enda sjukdom hon egentligen äger är en som inte farbror doktorn kan göra något åt. Något som kallas hypokondri.
Jag tror det är dags att slänga hypokondrin i en gödselstack och låta den förmultna med illaluktande kobajs. För hallelulja jag har en ganska frisk kropp trots allt. Även om jag äger ett par gälar.
/ a
2 atoms in a molucule
Jag har ett fantastiskt fint beroende som jag trivs väldigt bra med. Det beroendet kallas för musik. Ibland får jag musikabstinens - det betyder att jag lever mitt liv med känslan av att någonting saknas utan att kunna sätta ord på vad det egentligen är, tills jag kommer på att jag inte har tagit mig tid att lyssna på musik.
Det betyder inte att lyssna på musik när jag göra någonting, som när jag går till skolan, diskar sju ton med disk, eller gör ett försök att inte bränna fast falukorven i stekpannan. Utan att sätta mig ner och lyssna. Och det är när jag gör det som jag kommer på att det är det som saknats. Att lyssna, riktigt lyssna, inte bara höra. Det är en väldigt stor skillnad på att lyssna och på att höra. Musik som spelas på radion är egentligen ingen musik att lyssna på, det är väldigt få tillfällen då det kommer en låt på radio som man riktigt kan lyssna på, det mesta går bara att höra.
Därför tycker jag nu att ni ska ta ert förnuft till fånga och lyssna, inte höra, lyssna på dessa låtar. Det är som kokain i öronen och trumhinnorna njuter. Höra är silver - lyssna är guld.
/ a
I gave you all
När jag gick på lekis bad vår fröken oss en dag att rita en bild på vad vi ville bli när vi blev stora. Så med kletiga barnhänder greppade vi de snoriga kritorna och släppte lös vår kreativa skaparanda. De flesta ville bli poliser. Med undantag för vissa flickor som ville bli prinsessor. På min bild ritade jag en coca cola - burk och skuttade sedan glatt fram till fröken för att visa vad jag hade skapat. Jag ville nämligen inte bli polis. Inte prinsessa, frisör, eller ridlärare. Jag ville bli uppfinnare. Jag ville uppfinna en egen läsk, lika populär som coca cola, för jag hade fått höra att han som uppfunnit coca cola nästan var rikast i världen. Senare fick jag höra att han som uppfann Monopol också hade ruskigt trångt i plånboken. Och IKEA behöver jag väl knappast ta upp.
Senare förstod jag att det skulle bli svårt att satsa helhjärtat på att tillbringa dagarna åt att komma på små fina idéer som skulle göra mig till multimiljonär. Då ville jag bli polis. Som alla andra. Men uppfinnarskallen sitter fortfarande kvar, och varje gång jag kommer på någonting klurigt, som en rund stekspade eller så, så kommer uppfinnaren tillbaka och skämmer bort mig med ganska fantastiska tankar på hur jag skulle spendera de underbart doftande uppfinnarpengarna.
Jag är nästan sjukligt engagerad när det gäller möjligheter att göra mig svinigt rik. Pengar kanske inte kan köpa lycka. Men det kan köpa frihet. Och för mig är frihet lycka.
/ a
Att befinna sig ovan mark
Att vara kär kan vara himla fint. Det är himla fint. Till exempel kan man strunta i att lyssna på jordens tråkigaste föreläsare och istället krypa in i sin egna lilla värld i sin lilla hjärna och skutta runt på glada ben och sprida glädje i världen. Och som ni kanske har koll på så finns det två typer av kärlek:
1. Besvarad kärlek - vilket betyder att ditt hjärta slår volter och leker gymnastik i din lilla kropp på grund av en viss person - vars egna hjärta leker och har för sig små gymnastikövningar på grund av dig. Kort sagt: ni vill pussa på varandra.
2. Obesvarad kärlek - vilket betyder att ditt hjärta kämpar frenetiskt, skuttar upp och ned som en studsboll, försöker sig på de allra svåraste konsterna för att få "denna någons" hjärta att hoppa lika mycket tillbaka, men inte lyckas. Kort sagt: du vill pussa på någon som inte vill pussa på dig.
Om man får välja så väljer man den första. Den andra har lite motsatt effekt. Regnet blir istället till skyfall, punkan på cykeln blir så jobbig att hela cykeln förtjänar att hamna i en å, och disken växer trotsigt ända upp till taket och vägrar försvinna trots att man tömmer en hel flaska diskmedel på den.
Nu är det så att mitt skutt-hjärta har valt att gå den första vägen. Den lyckliga vägen. Jag är alltså, glad, glad, glad. Så nu kommer då den stora frågan: vem är det jag är kär i?
/ a
Älskade lilla knöl
Jag tänkte på detta. Men det jag tänkte mest på var att jag var glad. Glad över att för en gångs skull veta vad det är för fel på mig, och det kan låta sjukt, jag lider verkligen med denna knöl i halsen. Egentligen är den inte det minsta gullig. Men den är ett faktum, någonting som alla kan se och förstå, någonting man kan ställa diagnos på. Något som finns. En sjukdom som finns. När den är borta så är den borta. Borta. Och då är allt bra. För då är jag frisk.
Jag har så många gånger haft sjukdomar som inte finns. Sjukdomar som jag är säker på att jag har och när jag går till doktorn så säger han: Jag vet inte vad det är för fel, men avvakta och hör av dig om det blir värre. Eller: Ta lite nässpray. Eller: Lägg i mjuka sulor i skorna. Eller: Ta en alvedon. Eller: Stretcha morgon och kväll.
Och så går jag besviken hem från farbror doktorn och är fortfarande lika rädd och säker på att jag har en livshotande sjukdom som spökar i mig som ingen vet vad det är. För det är ju aldrig någon som vet vad det är. Detta kan kallas hypokondri. Och jag vet att jag är smått hypokondrisk. Jag vet att det är därför jag vaknar mitt i natten och tycker att det smärtar i vänsterarmen, sätter mig upp och inväntar en hjärtinfarkt, försöker andas normalt men mitt hjärta bultar som steg i ett maratonlopp, dunk, dunk, dunk, och jag får panik. Är säker på att jag ska dö. Men jag dör inte.
Så att denna knöl i min hals verkligen finns och verkligen går att ta bort är underbart skönt.
Så nu tänker jag knöla in all hypokondri i pissknölen och när den är borta är jag botat för allt. Alltid. Frisk, frisk, frisk!
/ a
Lycka
Tänk er stackare som är helt friska. Ni kan inte glädjas över en så simpel sak som att äta frukost. Nästan så jag tycker lite synd om er. Lite faktiskt.
/ a
Nu kan det kännas lite som du kissar på dig
Jag har snart suttit i en halvtimme och försökt författa något bra. Men det går inte. Så det jag vill ha sagt är:
Att det är en himla upplevelse att spruta in kontrastmedel i kroppen.
Att konsten att kunna tugga mat är underskattad.
Att det bara går hemskt dåliga saker på tv under dagtid (kontrastmedel är roligare).
Att SD kan ta sig någonstans.
Att Mia & Klara är bättre än dom egentligen kan vara.
Att jag ser ut som en fotboll i ansiktet.
Att jag längtar tills den dagen jag blir multimiljonär.
Att jag efter detta alltid kommer hålla mig frisk som en nötkärna.
/ a
