Hej! Halloj! Hejsan! Tja! Tjo! Tjena! Och Goddag!
Svensk.
Idag har jag varit sådär typiskt svensk. Sådär < jag tror inte på gud, jag tror på nååågot...> och <Jag tar upp mobilen när jag möter någon jag är osäker på om jag ska heja på, samtidigt som jag ser helt uppslukad av den trevliga informationen som (för det mesta) egentligen är något gammal sms man bara har klickat upp för syns skull.>
Jag var på väg hem från musik- och dansskolan. (Egentligen spelar det ingen roll varifrån jag kom för det har inte med saken att göra, men jag delar gärna med mig av mig själv och min dag. -En liten bit gunilla! Åh taaaack)
I alla fall. Det var regnigt och dystert, som det alltid är i det här skitlandet. Och jag trampade bestämt på genom vattenparken. Som vanligt var det några hurtiga människor ute och försökte bli av med lite hull från juletiderna. Jag trampade och trampade och trampade. Blev lite så där mysigt blöt av regn och svett. Min cykel har nämligen dubbdäck - för jag är så proooo - och visst det är bra, men G U D så trögt det går att cykla. Helt sinnes!
Efter halva vägen såg jag tre människor lite längre fram. En med en stor blå dunjacka, den andra med en vit jacka och barnvagn, och en tredje med, om jag inte missminner mig, gul jacka och barnvagn. De gick och pratade högljutt. Helt omedvetna om att jag befann mig straxt bakom, besvärad över att behöva ta till med plingan för att få några millimeter asfalt att susa förbi på. Lite halvdiskret börjar jag hosta, fortfarande i hopp om att slippa plinga.(För det är ju så fruuktansvärt jobbigt) Ingen reaktion. Inte ens en liten. Jag saktar ner och överväger mina möjligheter. Antingen kan jag cykla förbi på sidan om trottoaren, med risk för att ramla i leran. Eller så kan jag hosta väldigt väldigt mycket så att de blir varse om mig. Eller så kan jag ta upp flöjten ur väskan och sula den i skallen på en av dem som då kanske svimmar, ramlar ihop och lämnar lite plats. Eller - plingan. Precis innan jag bestämde mig (självklart för att kasta iväg flöjten) insåg jag att jag kände igen rösterna framför mig. Och poff( sådär som i tecknade filmer) slog det mig att en av dem var en gammal klasskompis från högstadiet. En som, precis som jag, tar till mobilen för att slippa heja när vi möts i korridoren.
Eftersom jag inte ville riskera att skada någon som jag "känner" allvarligt med flöjten så kom jag på en annan genialisk idé som skulle lösa detta svåra dilemma. Jag skulle slippa heja, slippa plinga, slippa ramla och slippa bli av med flöjten. Istället skulle jag gå.
Jag klev av cykeln och började knata på. Eftersom det var fruktansvärt halt ute så såg jag inte så skum ut där jag gickmed cykeln eftersom många gör det för att slippa ramla, bryta nacken och bli förlamade. Från att deras tempo var normal takt började de gå långsammare och lååångsammare. Vilket gjorde att jag också var tvungen att gå låååångsammare. Tillslut gick dom knappt. Tog ett steg då och då. Jag halade upp mobilen och spelade otroligt uppslukad av den trevliga informationen - som i mitt fall var skärmsläckaren. Men tillslut gick det bara inte. Jag skulle bli tvungen att plinga, cykla förbi, och eventuellt, i värsta fall, heja.
Men! Just då hör jag något rasslande bakom mig och ser när jag vänder mig om en annan cyklist. Snabbt som 17 flög jag upp på cykeln min och speeda på efter. Han plingade helt utan tanke på hur förskräckligt jättepinsamt det är. Och jag, smarta lilla jag, kunde lätt cykla förbi tätt bakom honom.
Jag slapp plinga. Yeah. Men kruxet var att alla tre vände sig om och jag var tvungen att försöka få ögonkontakt och bedöma om ett hej skulle vara lämpligt. Det var det.
Vi hejade. Jag cyklade. Och, det var över. Puss / Gunilla
Ljus!!
En sak som jag inte har tänkt på alls i år faktiskt är att det börjar bli ljusare ute! De mörkaste dagarna är avklarade ännu en vinter! Gud, så härligt det känns! Jag hatar när det är kolsvart klockan tre på dagen, undra hur många depresioner det är under vintern jämfört mot på sommaren? Alla blir väl lite deppiga under vinterhalvåret kan jag tänka mig, hur kul är det liksom, ingen snö som lyser upp, bara mörker, mörker, mörker, klart som fan att det enda man kan se är mörker! Allt känns dubbelt så jobbigt, man känner sig så begränsad.
Jag brukar faktiskt ha väldig koll på när det börjar ljusna, när det börjar bli vår, inte för att det börjar bli vår, bara det att vissa vårfårglar verkar ha fått för sig det och kvittrar glatt på mornarna när man cyklar i dimman till skolan. Men jag måste ha missat det lite iår, kommer ihåg att det var mörkt halv tre när historian började i december, och nu halv fyra var det inte ens svart än!
Nu ska jag börja spana efter vårtecken! Men en sak som alltid stör mig när det börjar bli vår är att jag har "måste" ha superkoll på när bladen kommer ur knopparna, men varje vår så är dom knoppar ena dagen, och andra är det stora feta löv! Jag vill ju kunna se utvecklingen! Jag missar den varje gång, även om jag är duktig och kollar varje dag!
/ a
Jobbigt läge
Idag när jag satt som mest inne i samhällskunskapen, mina fingrar pickade på tangenbordet som galningar, mina ögon svepte texten och samlade duktigt all info i min hjärna, som (o)kreativt började slänga ihop en powerpiont om konflikten i Sudan, mellan Darfur och regeringen i Khartoum. Just då fick jag en kissattack, jag behövde kissa och det fort! Utan att tänka mig för, och framför allt, utan att sniffa, så smet jag in på första bästa toa, och skulle precis dra ner byxorna när min näsa fylldes av otrevliga stinkande bajspartiklar!
Som en ren instinkt kastade jag mig på dörren, samtidigt som jag höll för både näsa och mun för att inte spy av stanken, precis när jag skulle öppna så hörde jag hur det började samlas folk utanför toaletterna, och toadörrar öppnades och stängdes. Skulle jag gå ut då, när det var tryck på toaletterna skulle någon självklart tagit min toalett och gå in och känna samma nasty bajspartiklar som jag just då tvingandes andas in, och självklart skulle den personen tro att det var jag som hade klämt en rem.
Så istället blev jag kvar på bajstoaletten i ca tio minuter innan jag inte längre kunde höra några röster och trodde att det var säkert att gå ut (jag vill tillägga att jag på denna tid fortfarande inte hade kissat, jag kunde helt enkelt inte tänka mig att sätta mig på stinkartoan, det gick bara inte), för säkerhets skull så tvättade jag händerna så "löddrigt" det gick med skolans tvål (som till hälften består av vatten), och stänkte runt i rummet, alltså, jag försökte dölja någon annans bajslukt. Bara tanken äcklar mig. Sen tillslut så kom jag ut från toaletten och kunde andas frisk luft, det var folk vid skåpen så jag ställde mig utanför toaletterna, liksom som om jag väntade på någon (jag behövde ju fortfarande kissa), men dom vid skåpen verkade ha bosatt sig där, så efter att ha väntat ett tag så gick jag till en annan toalett, öppnade dörren och sniffade lite försiktigt innan jag gick in.
Jag måste ha sett ut som ett ufo, först är jag inne på en toa hur länge som helst, sen går jag ut, väntar ett tag, sen går jag fram till en annan toa och sniffar lite innan jag går in. Men det gör ingenting, för det var så otroligt skönt att äntligen få kissa sen, på en fräsch toalett. Så glöm inte att sniffa innan ni går in!
/ a
Yeah!
/ a
Onödig vetskap
Jag har dåligt minne, tycker jag i alla fall, okej, det finns dom som har sämre. Jag tänker inte peka ut någon, men jag känner vissa som berättar samma saker tre gånger på en och samma dag, bland annat. Men jag har inte världens bästa minne, jag har ingen kilbbhjärna där all info sugs in och klibbar sig fast i resten av livet, jag tror redan jag har glömt bort hela historiaprovet som jag skrev i tisdags.
Det är sånt minne jag inte har, jag minns inte viktiga saker, saker som är "allmänbildade", saker som folk räknar med att man ska kunna. Var ligger Australien? Öhhh... inte vet jag, till höger om Svergie och lite ner kanske? Är jag helt ute och cyklar? Jag fattar om ni sitter där och skrattar sönder. Eller så har jag helt rätt. Jag har ingen aning. Jag vet inte ens var alla Europeiska länder ligger. Jag har lärt mig det en gång, det vet jag, jag fick mvg på ett kartprov kommer jag ihåg, men det stannar inte. För det är inte intressant. Det är för jävla tråkigt. Därför säger det minner tack och hej så fort jag har kladdat ner det på pappret.
Däremot är mitt minne fullt av onödig vetskap, till exempel gamla registreringsnummer på gamla bilar, sitter som printat bakom ögonlocket, dock bara bokstäverna, OKF, UFW, WWB, JDU, BWU <-- våra bilar nu och genom åren, SXY, GDA, WLS <-- Gunillas bilar genom åren och nu, jag kan många fler men det känns inte som att det är så intressant för er att veta. Men varför fastnar sånt i min hjärna? Det är ju inte så att jag har ett brinnande intresse för registreringsnummer! Den vetskapen kan jag ju använda till något annat. Till exempel lära mig Europas länder, så jag slipper fråga var Grekland ligger, eftersom det enda jag får till svar är konstiga blickar (ja, jag vet, det är pinsamt, man får inte vara så dålig på geografi). Det är onödig plats i hjärnan.
Men så finns det ju onödig vetskap som är nödvändig att veta, i alla fall intressant, till exempel hur många pelare man måste såga av på pelarhuset som ligger vid korsningen mot polisen (ett stort hus som står på pelare, scary!), någon gång måste jag ju ta reda på det, jag tänker det varje gång jag ser det, undra om jag gick lös med motorsågen och började såga, hur många man skulle hinna såga av innan nån märkte något ens... det finns på min att göra lista (inte att såga ner huset, utan att ta reda på hur många pelare som måste sågas av innan det faller ihop). En annan viktig sak att veta är att om man vill sitta i "fönstrena" uppe i taket vid tekniktorget i skolan måste man vara ca, 3,5 meter lång, för att kunna nå upp och sen häva sig upp i fönstret, jag försökte komma upp med hjälp av en hög stol men det fattades ca 80 cm för att jag skulle kunna sätta mig, tyvärr. Och självklart, om man stoppar ner i mentos i coca cola så "exploderar" det, men om man blandar mentos och coca cola i magen så exploerar det inte, varför är det så? Är det på grund är det på grund av magsyran? Om man skulle hälla i mentos och cola exakt samtidigt, skulle det explodera i magen då?...
Varför kan det inte vara allmänbildning och veta sånna saker? Intressanta saker? Vem bryr sig om vilken kung som regerade när, visst kan jag hålla med om att det kan vara bra att veta "hur Sverige har växt fram", men skippa snacket om gamla kungars familjer, sikta frammåt istället, det är ju ingen som ahr tagit reda på sånna här intressanta saker, varför kan inte såga ner pelarhuset och säga hur många pelare som blev nersågade innan det rasade? Det skulle fastna i min hjärna. Inte kungar, årtal, och länder, tyvärr, men jag bryr mig inte tillräckligt. Det stannar endast under provtimmen.
/ a
The shins - New slang
Sitter och spelar sönder fingrarna, men det tycker vi om!
Är han skabbsnygg? /G
Rensning
Och nu känns det som att det är på tiden att jag tar tag i mitt rum, i mig själv, jag måste börja rensa, både skallen och rummet. Ta bort det som inte behövs. En riktigt rensning står på listan. Och jag hade tänkt sätta igång redan nu, annars har jag en känsla av att det aldrig kommer bli av, eftersom jag har en tendens att skjuta upp saker till sista minuten som ni vet.
Har laddat med tio kent-skivor, så det blir nog till att rensa medan staden sover, vilket jag faktiskt tycker om, att städa på natten alltså, då kan man göra det i sin egen takt, själv, utan att någon tjatar på en att man "ställer sopor i hallen så länge". Ärligt talat går det knappt att ställa ut saker så länge medan man städar på dagen, eftersom dom på något mystiskt sätt har fått fötter och trippat in i mitt rum igen så fort jag vänder ryggen till, jag tänker inte peka ut någon speciell person här som slänger in dom igen.. håller mig till att soporna har fötter istället.
Nej, nu är det dags att kavla upp ärmarna, sätta upp håret, och börja rensa!
/ a
Bloggfrossa
Enbart för att få skriva;
- "De körde mer fittig träning, med löpband och skit" -
och för att min kära moder bad om det, och för att jag nog aldrig har skrattat så mycket åt någonting jag har läst någongång, läsvärt!
(och ja, bilden har extremt mycket med inlägget att göra, extremt!)
/ a
Frustration
Så varför börjar jag då med att prata om det? Ja, det kan man undra, kanske för att jag inte kan släppa det, det har liksom kilat sig fast som en sjukdom i min hjärna, kan det vara därför jag har feber? Eller är det på grund av febern som jag blir så frustrerad av en blogg? Ja, just det, en blogg. Jag får lust att lägga mig på golvet, slå med händerna, och skrika och böla tills jag kan förstå, när jag läser den där bloggen.
Kort sagt - den får mig att vilja kräkas. Den får mig att må dåligt. Jag hatar den där bloggen. Och det är lite därför som jag skriver ett inlägg, för jag vill inte att det första man ser när man kollar på bloggen, på våran blogg, ska vara den där länken, för då åker automatiskt muspekaren på länken och klickar sig in. Och även om jag försöker blunda, hålla händerna framför skärmen, springa bort från datorn, så märker jag hur mina ögon börjar läsa det som står på skärmen, händerna vägrar sammarbeta och benen sitter fastspikade i golvet, och jag känner hur det lagras i min hjärna som en enda stor frustrerande gegga. Frustration. Frustration. Frustration, mina vänner, otrolig frustration, inte den minsta njutning finns. Jag känner mig bara hopplös, värdelös, meningslös.
Den där bloggen är så poetisk och djup så att den helt utan förvarning får mig att börja tänka på sådant som vi människor inte kan förstå. Varför finns vi? Varför finns jag? Vad är det för mening med att leva? Nej, det är inte njutning, det är inte tillfredsställelse, det är bedrövelse. Jag vill inte försöka komma på orsaken till min existens, för ju mer jag tänker på det, desto mer fattar jag ju, det finns ju ingen mening med livet, vi lever, ingen har en jävla aning om varför.
/ a
Tillfredställd.nu
enbart för att få skriva
"Min näsa tar över; som en stor svamp på trästammen. Det gör inget."
Ah, njutning - http://livsirritation.blogspot.com/
/ G
Det borde vara kul.
Ca 16.00 idag, närmare bestämt när jag var på väg hem från skolan, eller rättare sagt kämpade för att inte blåsa av cykeln, samt skämde ut mig en sisådär fyra, fem gånger för att jag glömde bort att det blåste och cyklade utan händer, och ja, ni kan ju gissa. Självklart kom det då en blåspust som närapå skickade cykeln i vattenparksäckelvattendiket, och jag fick kasta mig på styret för att inte ta mig ett ofrivilligt dopp, dum som jag är släppte jag styret igen så fort jag fått cykeln upp på trottoaren igen, så ja, då ville cykeln ner i diket igen.
I alla fall, då, medan jag kämpade och skämde ut mig så slog det mig som en blixt från ovan, jag tar en annan väg! Så, med mina små fötter trampade jag på pedalerna, och med mina små händer så svängde jag på det lilla styret på den lilla cykeln (okej, så värst litet kanske det inte är, men det låter mycket gulligare då), och styrde min lilla cykeln till vänster in på en litenliten gölligöllgöll grusväg. När jag då cyklade på den här lilla gölligöllgöll-grusvägen så kom jag på en gång, för vad kan det ha varit? Tre år sedan? När jag och Gunilla var ute och walkade (promenerade alltså), och jag fick samma idé, som en blixt från ovan, vi tar en annan väg, närmare bestämt samma lilla gölligöllgöll-grusväg som jag nu cyklade på.
"Nej, Anna, inte där, det finns inga lampor, det är läskigt", sa rädda lilla Gunilla.
"Äh, men kom igen, det är skönt att gå i mörker!", sa jag glatt och drog in henne på gölligöllgöll-grusvägen, i mörkret, bort från lamporna, bort från civilisationen.
Där gick vi alltså, Gunilla var på helspänn, och jag slängde glatt med benen och njöt av mörkret, och vi sjöng. För att lilla Gunilla skulle slappna av lite, jag tror i alla fall att det var därför, så sjöng vi.
"Wopidobidoba, du vill ju va som jaaaa, wopidobidoba, du vill se ut som ja, gå som ja, jaaaaaaaa....", skrek vi för fulla halsar, medan vi kände oss fram i mörkret vad som var grusväg och vad som var gräs, eftersom det var kolsvart såg vi ju inte hur vägen gick. Då, från ingenstans hoppade det upp någon ur diket mitt framför oss och skrek, jag kommer inte ihåg vad han skrek, men skrek gjorde han.
Gunilla sprang förtvivlat därifrån och skrek för full hals, medan jag stod kvar och gapade som en fisk, jag fick inte ut ett ljud, jag kunde inte röra en muskel, jag bara stod. Det kändes som jag stod där i en evighet, men det kan inte ha rört sig om mer än två, tre sekunder, sen kom panikskrik-Gunilla tillbaka och drog med mig i jackan tillbaka, jag tror att hon fick släpa mig en rätt lång bit, för jag kommer inte ihåg att jag sprang förens vi nästan var tillbaka vid gatlyktorna och den asfalterade vägen.
Nu kan jag bara tänka mig hur kul den/de som skrämde oss måste ha haft, vi blev ju skitskraja, det var som att vi trodde att våra liv var över, galet rädda. Så när jag cyklade där på gölligöllgöll-grusvägen fick jag lust att sätta mig i diket och invänta att någon skulle komma så jag fick skrämma den och se om jag fick samma reaktion som skrämmarna fick från oss. Det borde vara kul.
/ a
Shine, shine, shine on!
MEN, meningen med det här inlägget var inte att klaga på skolan, inte alls, ska jag vara ärlig så gillar jag verkligen skolan, jag skulle vilja ta studenten och sen börja på mitt fjärde teknikår på westerlundska. Dels för att jag trivs, och dels för att jag då inte behöver ta tag i mitt liv och tänka på vad jag ska göra efter skolan, men det var inte heller det som det här inlägget skulle handla om. Det känns som att jag hela tiden åker in på fel spår. Så nu börjar vi om.
WOH, vilket underbart schema jag har den här terminen :O det är galet bra! Kolla bara :D
fast lägg till natur och friluftsliv (12.50-14.15 på tisdagar)
Så nu kan man ju bara fråga sig, varför lägger dom upp det så att man läser lagom i ettan, för mycket i tvåan (och nu menar jag verkligen för mycket, okej att jag fick skylla mig själv som valde en massa extrakurser, men i alla fall, jag gick 8.45 - 16.05 varje dag, och jag tror att den längsta lunchen var 40 min och hade inga hålor alls, den ena lektionen hann inte ens sluta innan den andra började, jag skämtar inte, kommer ihåg att det var en lektion som började fem minuter innan den andra hade slutat) och sen läser man på tok för lite i trean? (missförstå mig inte, jag klagar inte på att det är lite lektioner i trean, inte alls)
Det är knasigt, men nu sjunger jag verkligen på sista versen på westerlundska gymnasium, på tal om det så är det mössprovning på onsdag! :) och studentkryssningen är bokad och klar!
/ a
hårt
Det är nämligen såhär. Hör och häpna. Jag ska genom halva stan, till ett litet torg med bänkar som luktar nysvenskars rumpor. Det där med rumpor kanske var lite svårt att förstå. Men om man föreställer sig att bänkarna har luktorgan där vi sätter våra arslen och sen föreställer man sig någon utländsk som sätter sig på bänkarna. Äru mee? Utländsk... nysvenskar... jag tycker man så lätt låter rasistisk. Men nu ska jag inte svamla in på rasism och sådana hemskheter.
Där borta på det lilla torget finns det en liten lokal. En liten träningslokal. Där jag ska befinna mig i ca 3 timmar. En halvtimmerför att byta om och kolla på juniorerna och samtala med folket. 2 timmars hård träning. En halv timme för att byta om igen och städa. Hårdträning. Vi snackar blod, svett och tårar. Dvs karate. Ljuvlig karate. Ut med alla aggretioner. Träna tills du nästan dör. Tills du inte ser någonting av yrsel och känner blodsmaken i munnen. Tills dina ben knappt bär dig. Tills du har gnidit dina barfota fötter mot plastgolvet så att stora sår bildats under trampdynorna. Tills dina armar är blåa av blåmärken och svullna. Håååårdträning. Ingen träning eller hårdHÅRDhårdträning. Dit ska jag, till karaten. Jag och anna, precis som förut.
Jag är nervös. Över träningen. Över att träffa alla människor. Över att kanske behöva hålla uppvärmning. Över att själv inse hur jävla otränad jag är. Det här är sjukt. Det är en timme kvar tills vi ska åka. En timme. En timme. Jag borde stryka dräkten och leta fram bältet. Jag låter kanske inte vidare peppad. Men jäklar. Peppad är jag. Peppad är ordet. Egentligen är det inte bara själva träningen som lockar. Känslan efteråt. Obeskrivlig. Adrenalin. Lycka. Nöjd.
Jag är bajsnödig. Riktigt jävla bajsnödig. Bajsnödigare är bajsnödigast. Det blir jag också när jag är nervös. Egentligen behöver jag inte ens skita. Okej, bajsnödig-nervös blir jag inte ofta. Inte innan munliga redovisningar och sådant. Mest innan karaten. Nästan alltid. Nästan.
Vi får se hur det går. Jag skickade nyss iväg ett sms till Andreaheim och beskrev vad som kanske händer.
Kanske är det tråkigt. Kanske stannar mitt hjärta av utmattning. Kanske protesterar min stackars otränade kropp. Kanske gör jag armhävningar så jag lägger en brun stinkmök vars lukt kommer sipra in genom karatefolkets näsor och sedan transporteras vidare till deras lungor och ut i deras blod.
Snart. Snart händer det. Först ska jag stryka dräkten och skita. Även om jag inte kommer kunna skita.
Puss /g
Lökar kan vara gott.
Men, nu ska jag sluta tjata om designen, jag tycker det är jättejobbigt när bloggare skriver om designen i varannat inlägg. Så nej, sluttjatat.
Jag fick, sommarlovs-festvals-ryck idag, ett galet ryck, jag cyklade hem från stina och höll på att frysa ihjäl, sådär så att man börjar svettas för att man är så kall, det var skitläskigt. Då kom det, det lilla rycket, jag paniklängtade verkligen, jag höll på att börja gråta, jag tror faktiskt att jag till och med grät lite. Jag fick tokryck, så jag fick lov att gå av cykeln och gå skitfort för att försöka bli av med mitt sommar-festival-ryck. Det är galet att man kan längta och sakna något så otroligt mycket, det är som en drog, man liksom blir galen om man inte får den.
Ja, jag tjatar alltid, i alla fall väldigt ofta, om festivalerna, MEN, det kan bero på att det är så otroligt underbart härligt, så jag skulle kunna skriva en hel bok om hur härligt det är, och ändå skulle ingen förstå om man inte själv har varit där, det måste upplevas.
Nu ska jag gå och sova, ska eventuellt till västerås, eller uppsala, eller enköping imorgon med Tessan, och jag måste till banken först och fixa lite grejer, plus att jag ska köpa Gunillas julklapp (här är vi snabba), jag tror det jag försöker säga är, godnatt!
Har ni tråkigt i era små hus och inte kan sova så kan ni lyssna på Those Dancing Days - Run Run
puss på er!
/ a
Flotthår
Vi firade som sagt nyår i sthlm, mycket trevligt! Karros storestorestorebror (jag menar inte att han är fet, bara att han är äldre, inte en gubbe som det kanske kan låta, men äldre) lånade ut sin lägenhet i Örnsberg till oss, som ligger några minuter från själva stockholms centrum med tunnelbana. Det var riktigt hyggligt av honom! (usch vad jag stör mig på ordet hyggligt, bara därför jag använder det) I den hyggliga lägenheten hade vi trerättersmiddag och förfest, sen drog vi in till slussen och blev taffsade på röven i folkmassorna, eller mer grävda i baken, vidrigt som fan, plus att jag höll på att få en smäll när jag sa åt några av stjärtgrävarna att dom var vider. Hur som helst, där beskådade vi nyårsraketer och skålade in det nya året, nämligen år 2009 (tvåtusennio) om det var någon som hade missat det. Sen blev det efterfest i en lägenhet i gamla stan, det var mösigt, snälla ge mig lägenheten!!
Så, där var en kort liten sammanfattning av nyår. Vårsågod.
Ohooo, vi njöt av att slippa grisbajsstaden
Tjockaflång, den här bilden är arrangerad(Y)
Smajl! Ja, jag blev fem år igen för en sekund, precis när kameran skulle få för
sig att ta ett kort, tänk vilken tajming man kan ha ibland, ingen fattar säkert
vad jag snackar om, så för er tröghuvuden - Jag ser liten ut.
Brösthår! Sofie är manligare än man kan tro^^
Könshår! Gunilla är porrigare än man kan tro^^
Hår växande överallt(?)! Jag är.. hårigare än man kan tro^^
Flottigt hår! (dvs, gott nytt år)
Häj Kajoline & Gönöllö!
Skåååål! Med bajs och ja... använd din fantasi..
Karro är.. ett djur? ^^
GOTT NYTT ÅR!
/ a
Woti?
natti natti <3
/ a
