Anna

Kära publik, det har blivit dags för någonting som vi alla har väntat på och för mig är det en stor ära att få stå här och presentera dessa musikaliska konstnärer för er.

Jag minns när jag precis hade fyllt tolv år, jag låg på golvet i mitt lila flickrum och lyssnade på ljudet från den skiva jag hade fått av min morbror i present, det här var på den tiden då livet egentligen inte handlade om vad man tyckte om att göra, utan mer vad man förväntades göra, en av dessa förväntningar som fanns i klassen var musiken. Egentligen så var jag inte så musikintresserad. Jag tyckte mest att det störde, det här med musik, att ljud i bakgrunden störde tankeverksamheten, liksom störde tystnaden. Trots det så var hela mitt skivställ fullt med skivor som Britney Spears, Westlife och Backstreet Boys, hela den där grejen som man skulle lyssna på. Det man skulle tycka om. Där stod de. Helt stilla. På en rad och gav mig egentligen ingenting förutom accepterandet av att vara som alla andra.

Det som slog mig den här kvällen, där jag låg på det kalla trägolvet och tittade på en hög med dammråttor som samlats under sängen, var att detta ljud inte var någonting som störde. Det var ingenting som var jobbigt att ha i bakgrunden, tvärtom, så var det behagligt. Det var fint. Lugnt och skönt. Det var en timme, en minut, och där stod tiden still.

Idag är musik någonting som jag har svårt att föreställa mig ett liv utan. Kort sagt är jag omringad av dessa musikaliska ljud vart jag än rör mig, hemma spelas det på stereon, på stan spelas det på radion, i löpspåret spelas det i ipoden, och på dansgolvet spelas det från dj-båset.  Precis som jag förut gillade att njuta av tystnaden, gillar jag idag att njuta av musiken, den musik som är jag, den sortens musik som lever, och den sortens skivor som inte står och samlar damm.

Till skillnad från de hippa artister vars texter under denna tid skulle mimas till på skolans talangjakt, som Britney Spears med ”hit me baby one more time” och Aqua med ”Barbie Girl”, så har denna grupps musik alltid varit någonting annorlunda. Deras musik har aldrig handlat om att skapa en hit som hela Sveriges befolkning ska gå och nynna till, det har aldrig handlat om att vara en i gänget, istället har det handlat om sanningen om att vara annorlunda, det har handlat om att skapa en känsla, en bild av någonting. En sanning. Och framför allt, att sanningen inte alltid är vacker.

Den dagen då jag fyllde tolv år, var egentligen inte den dagen då jag blev introducerad för ett nytt band, det var inte heller den dagen då jag lärde mig att acceptera ljud i bakgrunden utan att det skulle irritera min hjärnas brist på koncentration i dess effektiva tankeprocess, utan det var den dagen då jag förstod skillnaden mellan ljud och musik.

Bandet som vi nu ska få se räknas idag som Sveriges största rockband, och med tio släppta album och ett x antal festivalturneringar, är det få som inte har hört talats om dessa poeter.

Det är med stor glädje jag välkomnar upp på scenen, Kent.

Egentligen är det ganska tråkigt. Jag vill skriva. Jag vill det jättemycket, jag kan gå i flera timmar och fundera på vad jag ska dela med mig av för viktiga tankar, till exempel varför en knopp på en sekund kan sträcka ut sig till att bli ett helt stort blad och man aldrig får se själva utvecklingen? Eller hur fiskpappan egentligen gör när han ska befrukta flera tusen ägg, borde inte det ta ett helt fiskliv? Eller hur folk egentligen har ork till att faktiskt skriva klart en hel roman?

Men jag har inga svar på dessa frågor. Så de förblir obesvarade. Och bloggen förblir tom. Kanske var det aldrig meningen att jag skulle skriva, liksom, bygga på med sida efter sida med känslor skapade av ord och meningar. Trots allt så kanske det inte är jag?

Någon gång ska jag skriva en bok. Jag vet att jag ska det. Men bara inte just nu.

Och det är tråkigt. Tråkigt att inte kunna skriva. Tråkigt för er som läser att inte kunna läsa.

Men vet ni, det gör ingenting, för jag är ändå gladare nu än vad jag har varit på länge.

/            a

Jag tror det var för fyra dagar sedan. Fyra dagar, åtta timmar, och 14 minuter sedan. Mikron brummade som vanligt på i den klassiska dygnsrytmen för att duktig smälta ihop 1 deciliter havregryn och 2 deciliter vatten till det överskattade fenomenet frukost. Mitt emot den tappert kämpande mikrovågsugnen, kämpade också den överskattade radioapparaten på för att genom bruset av en hes mansröst som var femte sekund byttes ut mot Erik Saades slagdänga, ”Popular”, förkunna att dagen skulle bjuda på växlande molnighet med risk för spridda skurar.

Mellan dessa två tekniska apparater stod jag, mellan oljuden, mellan havregryn och spridda skurar.

Och kanske var det just därför. Just därför som jag kom på den alldeles briljanta idén att diska ur den illaluktande konservsamlingen som bildats framför mina ögon. Just därför som jag med ett drag i en gammal konservburk med etiketten, Krossade tomater, lyckades gnida bort både tomatrester och ett halvt långfinger med den rosa diskborsten. Jag vet inte, men kanske var det just därför som illamåendet sköljde över mig som en våg av magsyror och tarmproblem, just därför som jag tio minuter senare fann mig själv ihopkurad som en köttbulle, yr och nyvaken, i soffan med en halv toalettpappersrulle hårt lindat runt det som tidigare föreställt mitt långfinger. Det som numera såg ut som en chorizo som råkat ut för en olycka i en spaghettimaskin. Det som numera målade världen röd vartefter jag försökte ta mig fram i lägenheten.

Men det var då. Fyra dagar, åtta timmar, och 14 minuter sedan. Nu har mitt finger till stor del återgått till sitt ursprungliga läge, så när som på ett djupt hack som vackert skvallrar om vad det har råkat ut för, ett hack som jag ser mig själv fylla med aceton.

Ett hack där jag låter den kemiska lösningen sippra ner under huden.

Jag har inget bättre svar på det än att jag nog gillar smärtan. Ni vet, den vardagliga smärtan, smärtan som försvinner.

Den finns bara någon sekund.

/                     a