Anna

Jag är inte helt säker, men jag tror jag precis hade slutat åttan, precis hade lämnat nithalsband, skinnkjolar och trasiga strumpbyxor bakom mig, precis hade delat min första folköl med tre andra fnittriga flickor i den svala försommarkvällen.

Jag tror det var ungefär då. Efter en lång period med högläsning av Vingklippt Ängel och ett ständigt sug att sälja min själ till Nine inch Nails , flera timmars långa diskussioner om hur orättvis världen är, flera timmars nattliga promenader med Kent i öronen.

Någonstans där efter denna period av att ständigt känna mig skyldig att göra revolt mot världen satt jag alltså i en bil. I en röd volvo på en parkering mitt i stadens centrum.

Jag hade precis räknat hur många kläder jag hade kvar som jag köpt när mina föräldrar levde tillsammans och vilka kläder jag hade skaffat mig efter det att dom flyttade isär. Kom fram till att jag numera endast hade tre plagg kvar från kärnfamiljstiden. Tre plagg. Snart var hela den tiden borta. Kärnfamiljstiden. Snart skulle hela klivet över till den nya anpassningen vara över. Snart skulle jag utan övertramp stå på den andra sidan.

På något sätt ett nytt liv. Ett liv som inte kunde vända tillbaka. Endast fortsätta framåt.

Ungefär där insåg jag det. Det här man säger om att livet går vidare, att tiden läker alla sår, även de sår som ingen annan ser.

En osäker tonårssjäl i en röd volvo med Ted Gärdestad, Come give me love, spelandes på högsta volym. Jag är inte helt säker men jag tror att jag i denna situation fällde min första tår på två år.

Inte av sorg. Mer av lycka. Lyckan över att äntligen kunna ta ett steg framåt.

Ni vet, att kunna gå vidare.

/        a

Om man skulle lägga ihop alla nya ord jag har lärt mig de senaste veckorna, skulle man utan tvekan kunna placera in mig i facket: högintellektuell kvinna, det är nog fler ord än siffrorna som krävs för att räkna dom.

Sammanfattningsvis: Ganska många.

Med dessa ganska många ord skulle jag kunna imponera på de flesta av människorna som på vår planet vandrar. Egentligen räcker det med att bara säga ett ord och genast byts den blonda silhuetten ut mot någon med svart läderportfölj som vet precis vad hon talar om. Genast klättrar man några extra steg uppför stegen mot högintellektuellt rykte.

Detta gör att man skulle kunna tro att jag med hjälp utav dessa ganska många ord skulle kunna yttra mig alldeles förträffligt i de flesta analyser och texter som mina fingrar får i uppgift att knappra in på tangentbordet. Tyvärr måste jag här göra er besvikna och tala om att så inte är fallet.

Mina fingrar hoppar ivrigt fram över tangentbordet i väntan på att hjärnan ska berätta om dessa ganska många ord som de sedan så vackert ska knappra in. Dock befinner sig hjärnan för tillfället någon annanstans. Någon helt annanstans. Inte över huvudtaget i de ganska många ordens oas. Inte alls.

Faktum är att min hjärna den senaste timmen har roat sig med att sitta och stirra på ett tomt dokument som väldigt tålmodigt väntar på att fyllas med ord och bokstäver, samtidigt som den funderat över varför februari har så få dagar, nästan tyckt lite synd om februari som inte får vara med och leka lika länge som de andra månaderna.

I dessa tankar finner jag inga högintellektuella ord. Och dokumentet förblir tomt. Tomt, ensamt och oklart.

/       a

Jag vill gärna tro att jag kan det här med design och programmering. Ganska mycket vill jag tro det. Att tro räcker ganska långt men inte hela vägen. Absolut inte hela vägen.

Dessutom äger jag inte ens photoshop, vilket i sig är ganska pinsamt, men vad som är ännu mer pinsamt är att ha läst teknikprogrammet i tre år med ganska okej betyg och fortfarande inte fatta hur man gör.

Hallå.. hjälp?

/            a

Ett av mina direktnummer jag har på min telefon är till sjukvårdsupplysningen. Jag gillar inte sjukvårdsupplysningen, tycker dom är ganska värdelösa på ganska många sätt och har vid flera tillfällen fått lust att leta upp dessa människor som glatt ber folk med hjärnblödningar att, "ta en ipren så ska du se att det går över", och kasta äppelskrutt i deras självgoda ansikten. Riktigt kleta in dom i odören av rutten frukt och gamla ägg. Låta dom stå där som vandrande fågelskrämmor och säga, "Ha, vad säger ni nu?!".

Men min moral och mitt goda förnuft får mig att låta bli. Istället låter jag dom sitta där med sina fåniga headsets och dela ut ipren och alvedeon till varannan av Sveriges medborgare. Tänker man efter riktigt noga är det faktiskt ganska pinsamt. Pinsamt, inte helt okej, till och med nästan lite dåligt att jag faktiskt i alla fall utnyttjar denna tjänst, lyfter luren och har dessa likadana samtal med dessa människor flera gånger om året. Samtalen som säger åt mig att ta en ipren. Samtalen som jag lika gärna hade kunnat klara mig utan. Men det gör jag inte.

Och det är när dessa oinsmetade fågelskrämmor säger åt mig att "jag nog bör se över mina matvanor" som jag faktiskt på riktigt blir arg. Bilderna av rutten frukt och gamla ägg byts snabbt ut mot tunna pianotrådar och massiva yxor.

"Ska jag se över mina matvanor?!"

Jag, av alla människor så ska jag se över mina matvanor, jag som är så otroligt duktig. Jag som äter en massa frukt och vitaminer, grönsaker, ja, en massa bra.

"Ja, det låter väldigt bra, men man kan inte bara äta frukt och grönsaker."

Jag äter pasta också. Och keso. Ibland äter jag till och med tonfisk.

Tydligen räcker det inte att vara en duktig flicka och äta en massa frukt och grönt. Speciellt inte om frukten man äter är orange och kallas för apelsin. Om vitamintillskotten man varje dag tappert petar i sig börjar på C. Om frukten i drycken som ska motverka all världens problem heter tranbär. Om 50 procent av måltiderna består av en röd grönsak som kallas tomat. Och om man fyller magen med mer än fem koppar te om dagen.

Då är det inte bra. Då drabbas man av någonting som kallas för "sura uppstötningar i samband med proteinbrist".

Då får man göra någonting så underbart som att "återställa balansen i magen". Vilket ungefär skulle kunna sammanfattas som att "inte äta någonting som överhuvudtaget har någon smak".

Jag funderar på att gå och köpa mig en burk barnmat.

/               a