Jag tänker inte prata om Gunillas inlägg här nedan.

Så varför börjar jag då med att prata om det? Ja, det kan man undra, kanske för att jag inte kan släppa det, det har liksom kilat sig fast som en sjukdom i min hjärna, kan det vara därför jag har feber?  Eller är det på grund av febern som jag blir så frustrerad av en blogg? Ja, just det, en blogg. Jag får lust att lägga mig på golvet, slå med händerna, och skrika och böla tills jag kan förstå, när jag läser den där bloggen.

Kort sagt - den får mig att vilja kräkas. Den får mig att må dåligt. Jag hatar den där bloggen. Och det är lite därför som jag skriver ett inlägg, för jag vill inte att det första man ser när man kollar på bloggen, på våran blogg, ska vara den där länken, för då åker automatiskt muspekaren på länken och klickar sig in. Och även om jag försöker blunda, hålla händerna framför skärmen, springa bort från datorn, så märker jag hur mina ögon börjar läsa det som står på skärmen, händerna vägrar sammarbeta och benen sitter fastspikade i golvet, och jag känner hur det lagras i min hjärna som en enda stor frustrerande gegga. Frustration. Frustration. Frustration, mina vänner, otrolig frustration, inte den minsta njutning finns. Jag känner mig bara hopplös, värdelös, meningslös.

Den där bloggen är så poetisk och djup så att den helt utan förvarning får mig att börja tänka på sådant som vi människor inte kan förstå. Varför finns vi? Varför finns jag? Vad är det för mening med att leva? Nej, det är inte njutning, det är inte tillfredsställelse, det är bedrövelse. Jag vill inte försöka komma på orsaken till min existens, för ju mer jag tänker på det, desto mer fattar jag ju, det finns ju ingen mening med livet, vi lever, ingen har en jävla aning om varför.

/         a