Jag vet inte mycket om kärlek. Men jag vet tillräckligt för att kunna säga att jag vet hur det känns när kärleksdrogen pulserar i blodådrorna. Ni vet. När allt är så himla fint, allting får en helt ny mening, då när spöregnet får himlen att verka blå, när punkan på cykeln plötsligt blir lite gullig, då när till och med disken är uppmuntrande att ta itu med.

Att vara kär kan vara himla fint. Det är himla fint. Till exempel kan man strunta i att lyssna på jordens tråkigaste föreläsare och istället krypa in i sin egna lilla värld i sin lilla hjärna och skutta runt på glada ben och sprida glädje i världen. Och som ni kanske har koll på så finns det två typer av kärlek:

1. Besvarad kärlek - vilket betyder att ditt hjärta slår volter och leker gymnastik i din lilla kropp på grund av en viss person - vars egna hjärta leker och har för sig små gymnastikövningar på grund av dig. Kort sagt: ni vill pussa på varandra.

2. Obesvarad kärlek - vilket betyder att ditt hjärta kämpar frenetiskt, skuttar upp och ned som en studsboll, försöker sig på de allra svåraste konsterna för att få "denna någons" hjärta att hoppa lika mycket tillbaka, men inte lyckas. Kort sagt: du vill pussa på någon som inte vill pussa på dig.

Om man får välja så väljer man den första. Den andra har lite motsatt effekt. Regnet blir istället till skyfall, punkan på cykeln blir så jobbig att hela cykeln förtjänar att hamna i en å, och disken växer trotsigt ända upp till taket och vägrar försvinna trots att man tömmer en hel flaska diskmedel på den.

Nu är det så att mitt skutt-hjärta har valt att gå den första vägen. Den lyckliga vägen. Jag är alltså, glad, glad, glad. Så nu kommer då den stora frågan: vem är det jag är kär i?

/          a