När man åker tåg kan man tänka på mycket. Man kan till exempel tänka på varför gubben som sitter bredvid läser en 1000 sidor lång bok om runstenar, man kan tänka på hur mycket skog som får plats i ett land, man kan tänka på att en kaffe, en macka och fyra kolor kostar lika mycket på SJ som en film kostar på Coop.

Jag tänkte på detta. Men det jag tänkte mest på var att jag var glad. Glad över att för en gångs skull veta vad det är för fel på mig, och det kan låta sjukt, jag lider verkligen med denna knöl i halsen. Egentligen är den inte det minsta gullig. Men den är ett faktum, någonting som alla kan se och förstå, någonting man kan ställa diagnos på. Något som finns. En sjukdom som finns. När den är borta så är den borta. Borta. Och då är allt bra. För då är jag frisk.

Jag har så många gånger haft sjukdomar som inte finns. Sjukdomar som jag är säker på att jag har och när jag går till doktorn så säger han: Jag vet inte vad det är för fel, men avvakta och hör av dig om det blir värre. Eller: Ta lite nässpray. Eller: Lägg i mjuka sulor i skorna. Eller: Ta en alvedon. Eller: Stretcha morgon och kväll.

Och så går jag besviken hem från farbror doktorn och är fortfarande lika rädd och säker på att jag har en livshotande sjukdom som spökar i mig som ingen vet vad det är. För det är ju aldrig någon som vet vad det är. Detta kan kallas hypokondri. Och jag vet att jag är smått hypokondrisk. Jag vet att det är därför jag vaknar mitt i natten och tycker att det smärtar i vänsterarmen, sätter mig upp och inväntar en hjärtinfarkt, försöker andas normalt men mitt hjärta bultar som steg i ett maratonlopp, dunk, dunk, dunk, och jag får panik. Är säker på att jag ska dö. Men jag dör inte.

Så att denna knöl i min hals verkligen finns och verkligen går att ta bort är underbart skönt.

Så nu tänker jag knöla in all hypokondri i pissknölen och när den är borta är jag botat för allt. Alltid. Frisk, frisk, frisk!

/         a