Jag trodde inte att det skulle hända mig. Trodde inte att den humanistiska andan i mig själv skulle göra mig skadad. Göra mig ont. Få mig att fundera på om det är dags att ta papper och penna och sjukskriva sig. Linda in mig själv i prassligt duntäcke och stirra upp i taket tills dess att sjukan har lämnat min kropp. Tills dess att den inte längre följer mig vart jag än går, vad jag än läser, vad jag än skriver.

Arbetsskadan.

Pluggskadan.

Jag kan inte. Kan inte längre läsa en text, se ett framförande, skriva en text utan att slaviskt gå igenom för - och nackdelar med innehållet. Utan att hitta fantastiska utsmyckningar, metaforer, beskrivningar. Utan att hitta hemska särskrivningar, satsradningar, stavfel.

Det går inte. För det finns verkligen hemsk litteratur. Jag tänker inte här nämna några namn, men en fråga, hur kan de som är riktigt kassa få ge ut en bok? Dessutom, hur kan de som är riktigt kassa, sälja så pass bra?

Jag är besviken på samhället. Fylld av gnällighet. Nämn inget av detta i min närvaro.

Tack.

/          a