Idag var det en, annaslutatränaförduharvarkenmusklerellersyre - dag, kan hända att det där med musklerna har någonting att göra med att kroppen inte får i sig tillräckligt med syre?

Svettig som en gris, flåsande som en överviktig flodhäst och med svarta prickar dansandes framför ögonen stod jag i alla fall och slog och sparkade så gott jag kunde på combaten, vilket mer såg ut som okontrollerat flaxande. Jag såg mellan mina svarta prickar att hon som stod framför mig var rädd att få en flaxspark i ryggen. Men precis när det ska komma till att börja tjuta i öronen och benen börja kännas som spaghettisladder så märker jag hur musiken byts ut. Vänta det här känner jag igen?... mina mungipor åker upp till öronen (kan hända att jag överdriver en smula) och kroppen känns helt plötsligt väldigt på g, att det känns som att jag står och andas genom ett sugrör känns helt plötsligt inte som någonting jag behöver bry mig om, min älsklingscombat - låt, Zombie med cranberries! Det spritter till i kroppen och jag kör järnet genom hela låten, sådär riktigt karatehårda slag och sparkar, skoja inte om att det fick mig att vilja börja karaten igen! Jag var på vippen att kuta ut därifrån och springa genom halva stan till dojon och smita in mitt i lektionen och vara med. Nu är det inte länge kvar tills nästa termin. Då jävlar ska jag använda de sju karatetimmarna i veckan till att slå mig lycklig. Bara för att jag säger att jag ska slå mig lycklig betyder inte det att jag sitter här och deppar, nej då, men jag känner att jag saknar att göra något som jag älskar.

Känner att det inte har laddats upp så många bilder här på senaste tiden, med anledningen till att både jag och Gunilla är två lata jävlar som aldrig orkar ta några bra bilder, så för att bryta detta ickebild-mönstret så laddar jag upp en vacker bild på mig. Njut.

Puss på er!
/ Anna