Varför ska jag alltid ha oturen att bli av med saker?! Varför kan inte en skvätt med lite tur någon gång träffa mig?! Det är som att det är en olycksbubla runt mig och var jag än går så bringa jag otur med mig. Varför?

Första gången vi var i Taizé fick vi lov att sova i tält, de hade aldrig behövt sova i tält innan, hade alltid fått baracker, men eftersom jag var med fick vu tält. Precis när man började tycka att det här med tält är ju faktiskt rätt mysigt började det spöregna och regna in i vårat tält, vi fick sopsäckar att lägga våra kläder i av  några gubbar som sa att dom inte kunde göra med än så. Självklart så regnade det in som tusan där jag låg så jag vaknade mitt i natten av köld och vatten ända upp till knäna. 

Andra gången vi var i Taizé fick jag för mig att jag skulle sjunga i kören, jag och några andra som ville det gick för att anmäla oss, men självklart kom vi för sent och det fanns inga platser kvar, bara om man ville sjunga ljust som en pippifågel, och jag som inte ens kan sjunga sket helt enkelt i det då. Sen fick vi i alla fall reda på att vi skulle få sova i baracker. Yes. Äntligen lite tur! Tills jag fick reda på att lilla jag skulle få sova själv i en barack med folk som jag knappt kände, medan Emmy och Gunilla skulle få sova tillsammans. Det kan inte hända någon annan än mig.

Oturen förföljer verkligen mig. Jag blev ju rånad för typ tre månader sen. Blev av med allt, nycklar, mobil, plånbok. Allt. Och idag har inte turen heller fått för sig att besöka mig. Nej. Duktig som jag är skulle jag traska upp till stan med mina små fötter och lämna in två par skor på lagning, när jag märker att det har börjat spöregna, det första jag gör är naturligtvis att ramla i en vattenpöl mitt utanför skolan, exakt så att alla ska se också. Jag reser mig snabbt upp och fortsätter gå. Efter ungefär två meter gör jag samma sak igen, tjoff så ligger jag i en vattenpöl och sparkar som ett litet grodyngel. Jag skyndar iväg från skolan så fort jag kan och undviker vattenpölar. Bortbortbort från det pinsamma.

När jag har lämnat in skorna och känner mig lite stadigare på benen stoppar jag ner handen i fickan för att fiska upp mobilen o slänga iväg ett sms. Men. Var i helvete är min mobil?! Jag gräver och gräver mig längre mer i fickan i hopp om att jag ska lyckas gräva upp den ur tyget. Med gråten i halsen skyndar jag tillbaka till skolan och söker noggrant igenom mina båda olycksplatser. Men ingen mobil. Går till receptionen och frågar om någon har lämnat in en mobil. Men nej tyvärr ingen har varit här med en mobil. Du söker inga nycklar? Säger tanten. Nej, inga nycklar, bara min mobil. Ledsen lommar jag bort till teknikprogrammet och sätter mig och bloggar om min olycka. Jag vill ha min mobil.

Puss på er!
/ Anna