När jag var två och ett halvt år flyttade jag till Enköping. Dessförinnan hade jag bott i Norrköping. Förväntningarna var höga och att komma bort från Norrköpingsfolket och deras vackra dialekt gjorde mig inget. Förvisso var jag bara två och halvt så jag visste väl knappt vad förväntningar var, men jag vill gärna tro att jag var en smart liten unge. (Om man nu är smart för att man har förväntningar på Enköping. Sveriges tråkigaste stad. Man kanske är dum i huvudet om man förväntar sig något...)

Min första Enköpingskompis var en tjej som bodde några hus bort. Så fort vi flyttade in kom hon och frågade om vi kunde leka. Tro det eller ej, men jag kommer verkligen ihåg det. Hon hade på sig en rosa tröja med knatte, fnatte och tjatte. På magen såg man dom framifrån och på ryggen såg man deras bakdelar. Hon var några år äldre än mig och blev genast min förebild och idol. Allt hon sa var rätt. Allt hon gjorde var rätt. Så var det ju, för hon var äldre och visste allt.

Vi lekte nästan varje dag. Gungade och sjöng. Cyklade varv på varv runt den lilla lekparken som på den tiden kändes stor. Hon berättade mycket för mig. Som en tvättsvamp sög jag i mig allt hon sa. Hon hade ju rätt. Hon var äldre och mycket coolare.

"Att gå i trean är jättesvårt. Man får jäääätte mycket läxor."
Jag sög i mig det och bävade inför att börja trean. Som senare visade sig itne alls var så svår.
"Tjejer är bäst ingen protest, killar är bara ruttet fläsk."
Slurp sa det bara. Senare upptäckte jag att killar inte alls var ruttet fläsk.

Respekten för henne var obeskrivlig.
Men ingenting slår respekten för en av hennes systrar. Storasystern med det stora S:ett. H j ä l p säger jag bara. Hennes storasyster avskydde mig. Och jag avskydde henne. Så fort jag var där så slängde hon alltid ur sig någon taskig kommentar. Och lilla jag, som var en tvättsvamp, tog åt mig allt.
"Har du fått en svans?!" Sa hon alltid till sin syster, min vän, och flinade. Det låter kanske inte så farligt, men det var hemskt. (Anna, känner du igen dig?)
En dag lurade hon mig att om man skulle spola på deras toalett var man tvungen att först öppna dörren och vissla. Det låter sjukt, men jag gick på det. Lite generat öppnade jag dörren och visslade lite. Reaktionen från köket där StoraSystern befann sig var öronbedövande. Hon skrattade så hon grät.

Hela förra veckan när jag begav mig till skolan har jag mött StoraSystern. Hon är sig lik. Lika ful och ser lika surmulen ut.
Jag vet inte varför hon är här. Hälsar på sin syster och mamma kanske.
På måndagen såg jag henne genom bilfönstret. Jag vet att hon såg mig. Tänkte att "det var länge sedan man såg XXXX, undra om hon fortfarande avskyr mig för att jag inte var (och är) lika fet som henne.." På tisdagen mötte jag henne igen, då istället på cykel. Ett lite försiktigt falskt leende försökte jag åstadkomma med mina frusna läppar. Hon vände bort blicken.

Nu när jag tänker tillbaka på henne så inser jag hur förjävla surt liv hon måste ha haft. Som jag kanske förmedlat så har hon inte utseendet på sin sida, och ordet snäll fanns/finns inte i hennes värld. Hon hade en pojkvän under hennes tonår. Men denne blev sedan stulen av den äldsta systern. Systern med guldhåret och det varma leendet.

Men om jag ser den onda StoraSystern imorgon ska jag säga hej. Vem vet, hon kanske har förändrats. Vi kan ju hoppas på det. För hennes egen skull.

/gunilla