Endast för att jag inte har någonstans att äta, förutom hemma, så har jag nu klätt upp mig och luktar parfym. Har slafsat runt i mjukbrallor hela dagen och burit sängar fram och tillbaka så känner mig faktiskt riktigt uppklädd nu. Anledningen till att jag har bytt från slafsiga mjukbrallor till lite finare kläder är just för att jag inte har någonstans att äta. Förutom hemma då. Och anledningen till att jag inte vill äta hemma ikväll är för att det kommer gäster hit ikväll. Gäster av det lite finare slaget, då man har på sig högklackat inomhus och minglar med champange en timme innan man ska äta. Då när man artigt håller tyst medan någon annan pratar och väntar snällt på sin tur. Då när man har servetten i knät och är noga med att inte ha armbågarna på bordet. Då när man måste tänka efter en extra gång för att inte skåla med fel hand. Och då när man måste sitta och vara trevlig minst en timme innan man kan lämna bordet och dra ut! Men alla måste ju äta. Alltså måste jag stå ut med denna fina middag och artigt svara på frågor om hur det går med studierna och körkortet. Jag gillar inte fina middagar. Jag tycker om när det är lite röj!

Appropå ingenting så läste jag The Story About Us igår, inte hela såklart, men en del. Den är rätt bra, faktiskt. Den är gullig och jag tror att många skulle tycka om den. Jag tror ärligt talat det, den måste bara finskjutsteras lite. Eller ganska mycket kanske. Men i grunden är det en mycket bra bok för små vilsna 13-15 åringar som försöker hitta sig själv. Jag är glad att vi inte brände den. Drömmar som förskrossades och obefintligt självförtroende. Nu ligger den, på 150 A4 sidor, i tryggt förvar i en låda i mitt rum. TSAU är en del av oss, Anna och Gunilla, det kan man inte bränna bort även om man ibland skulle vilja det. Det var vi som skrev det, vi skrev det som så många då gick runt och tänkte, men som trodde att dom var ensama i hela världen om att tänka så. Nu när jag tänker tillbaka såhär några år efter så tror jag faktiskt att det var bra att vi skrev av oss. Bättre än att inte skriva alls. Och känner man för att drömma sig bort för ett tag är det bara att plocka fram boken och läsa några rader. Vem vet någon gång kanske ni också får läsa den...

Puss på er

/ Anna