Just nu känner jag såhär: AHHHH! Jag blir helt enkelt galen, frustrerad, trött, pigg, ledsen, arg, ja allt på samma gång. Jag hade ingen aning om att det kunde vara såhär jäkla jobbigt att inte träna. Det känns som att jag ska spricka just nu. Jag skulle kunne betala pengar för att få ta en springtur. Jag skulle nästan kunna göra vad som helst för att få den där underbara träningskicken. Att bli av med ett träningsberoende måste vara lika jobbigt som att sluta röka, minst. Och det har man ju hört ska vara väldigt svårt och jobbigt.

Men jag får inte träna, inte nu, bara för att mina benhinnor har fått för sig att bli inflammerade.
Yes! Alla odds mot mig, love it, sist jag var inne i ett liknande träningsberoende så skulle mina lungor och mina luftvägar få för sig att krympa lite varje gång jag tränade, alltså fick jag någonting som kallas för ansträngningsastma, så jag fick medicin mot det.
Det funkade i typ två månader sen fick jag panikandning när jag tränade igen, jag fick ny medicin, mot vanlig astma som jag skulle ta varje dag och inte bara innan träning. Det funkade kanske tre månader. Sen var det samma visa igen. Ny medicin, som faktiskt funkade ett halvår i alla fall, men sen var det dags igen.
Ett nytt besök hos doktorn, inhalera trippel dos av en ny medicin bara för att se om den funkade, gå därifrån hög. Ja, man blir faktiskt hög om man tar för mycket.
Fick en remiss till hjärtspecialist också, röntgade hjärtat, fick reda på att jag hade blåsljud. Som gör det ännu lite svårare att få in så mycket syre som behövs, speciellt när man tränar.
Nu har jag den starkaste astmamedicinen, som faktiskt räknas som en drog, man måste ha intyg från läkare om man ska ställa upp i tävlingar eller liknande, den funkar ibland. Men eftersom ingenting funkar perfekt så har jag nöjt mig med att kunna träna och kunna andas på samma gång ungefär varannan dag jag tränar, och varannan dag se svarta prickar dansa förbi framför ögonen och känna mig som en spaghetti i kroppen på grund av syrebrist.

Och som en liten krydda på detta så har nu mina benhinnor, som för övrigt nästan alltid gör lite ont när jag tränar, fått för sig att bli inflammerade, och bara som en liten extra bonus sa har medicinen som får benhinneinflammation att gå över lite snabbare slutat tillverkats på grund av att den skadar levern. Vad tänkte gud när han skapade mig med alla dessa förhinder för att kunna träna, när jag älskar att träna? Kunde han inte ha gett det till någon annan, som ändå inte tränar? Det vore mer rättvist.

Hoppas ni som kan träna utan en massa fel tar vara på det.

Puss på er

/ Anna