Häjsan. 
I dag har jag tillbringat större delen av dagen själv virrandes runt i en skog. Det har varit riktigt spännande! Hade nämligen orienteringsexamen i dag. Klockan 09.50 blev jag tilldelad en karta över gånsta.
Per min idrottslärare:
- Du vill ha en lätt?
- Nja, jag tänkte ta en medel faktiskt. (stolt)
- Okej, okej.
Han räcker fram kartan. Wow! 10 kontroller placerade så långt ifrån varandra som möjligt.
Jag började gå, tog kontrollerna åt andra hållet för det kändes smidigast. Första hittade jag med en gång, kände mig glad och tänkte att det här kommer gå galant. Andra kontrollen var spårlöst försvunnen. Inne i skogen träffar jag på några andra orienterare.
- Visst är vi här?
- Eh, nej vi är här borta.
Dom pekar ut på kartan och kollar på stackars mig som är helt borta. Jahaja. Tillslut hittar jag kontrollfan. (Jag lovar att jag fick svåraste kartan eller nått) Sen rullar det på ett tag. Jag möter folk från min klass, byter vem jag jag följer efter och efter lite mer än en timme har jag samlat ihop hälften av stämplarna. Då bär det av mot nr 50! tänker jag glatt.

- Vilken letar du efter? ropar en kille från en annan klass.
- Nr 50...
- Den är där borta. Han pekar rakt in i skogen.
- Tack! skriker jag och lämnar stigen.
En halvtimme senare är jag fortfarande på jakt efter satanskontroll nr 50. Jag har klättrat längre och längre in i skogen.Jag sätter mig på en sten och tittar på kartan. Inte någon ledtråd var jag kan befinna mig. Sitter ett tag och pustar ut. Känner hur det kryper på kroppen och tänker på alla festingar som vill åt mitt blod. Jag sätter igång och letar lite till. Men ger tillsist upp. Försköker hitta en stig så jag kan ta mig ut i spåret igen. Omöjligt. Inte ett täcken på liv har hörts på över en halvtimme.

När jag äntligen kommit ut på spåret vibrerar mobilen. Jag är klar, kommer  du snart? Det är bara du och en till kvar.
Woho. På ca 1 och ½ timme har jag lyckats hitta hälften av alla kontroller. Lyckat. Jag chansar på att gå till höger och hoppas att jag valt snabbaste vägen tillbaka. Möter en från min klass, som kommer springandes emot mig.
- Vi är här va?
Frågar han mig och pekar mitt på kartan.
- Ja det kanske vi är, har ingen aning. Vilken letar du efter?
Själv hade jag givit upp vid det här laget och var på väg tillbaka. Men det visar sig att vi står brevid stigen som leder in till en av mina kontroller, som han också skulle ha. Han springer , eller snarare skuttar med sina långa vältränade ben, in i skogen och jag kämpar för att hänga med.
- Här är den! ropar han.
Jag stämplar glatt mitt gula jättefina papper.

- Jag hittade bara 6 av kontrollerna... Har snurrat runt i skogen efter 50 hur länge som hälst! Den måste vara borta.säger jag och lämnar in pappret.
- Hm, hehe. Det var ju inte allt för bra. Tyvärr kommer du bara upp till nivå 2, svarar Per.
MEEEEEEEEEEEEEN, jag har ju kämpat! Vill jag skrika åt honom. Men håller igen. Får förbättra nästa år. Då jävlar ska jag klara det.

Men men. Orienteringen var mysig. Jag gick runt där och prata med mig själv och letade, till största delen, på helt fel ställen. Spänning i vardagen säger jag bara.

Resten av dagen har inte varit lika äventyrlig. Hade lektion med Kurt (kommer aldrig ihåg vad den heter) och sen Swänskha. På Kurtans lektion skulle jag och Molly räkna ut hur mycket belastning ett föremål klarar av utan att gå sönder. (Låter underbart skoj) Vi satt och tog mått på ett järnrör.
- Gunilla! Har du fått den i huvudet? frågar Kurt plötsligt genom halva klassrummet.
- Öh ,nej ?
Jag ser förvånat upp på Kurt och möter alla andras blickar. 
- Okej. säger Kurt flinandes och återgår till det han håller på med som ingenting.
Jag ba jaha, vad mena han med det där? Molly bara garva. Varför fråga han det liksom? Såg jag störd ut eller? Ibland förstår jag verkligen inget.

Nu ska jag kolla på något avsnitt av något trevligt på televisionsapparaten.                    Puss! /Gunilla