Har suttit och lyssnat på bra musik hela kvällen. En massa bramusik jag inte har lyssnat på på länge, typ som athlete, kooks (gamla albumet), Muse, till och med lite the ark ("In lust we trust" och "we are the ark", innan dom blev melodifestivaliga och töntiga alltså), självklart fick lite kent följa med. En riktigt härlig blandning kan jag säga, det är nästan så man blir lite lyrisk, men så har jag ju tyvärr lyckats locka fram en liten deppkänsla här också. Konstigt det där med musik som kan vara så bra samtidigt som den gör att man mår dåligt. Eller så kanske den bara gör så att man blir ärlig mot sig själv, slänger skalet och bara går in i sig själv typ, svårt att förklara. Men ibland för det med sig en deppkänsla alltså.  

Känner att jag har lust att bara springa flera mil, typ skrikandes, skulle lätt springa som en galning om det inte var för att det är svart ute såhär dags på dygnet. Men blir ju då istället sittandes här med en tekopp och tittar ut i det svarta. Svettas som en galning också. Skulle bara vilja dra härifrån just nu känner jag, skita i allt och bara sticka, typ utomlands och bara leva och inte bry sig om nånting. Jag vill åka till London NU, inte i sommar! Eller jo, i sommar också såklart, men orkar inte vänta känner jag..

En otroligt bra The Ark låt, den första jag hörde, hittar ni här, var den som gjorde att jag började lyssna på the ark faktiskt. Kommer ihåg det, var när jag gick på kunskap, typ i sjuan eller något. Hoho, det var goda tider det, jag och en kompis gick runt i nithalsband och trashiga kläder, och jag bytte hårfärg typ varje månad. Kan man inte tro nu direkt. Inte på nån av oss faktiskt. Har ingen aning om varför vi gjorde det heller, vi ville väl inte se ut som alla andra kan jag tänka mig, har till och med bildbevis på oss! Som jag inte tänker lägga upp här. Inte för tillfället i alla fall. Haha. Ja, som sagt, det var goda tider det.

Jag kommer speciellt ihåg en gång, när jag cyklade hem från skolan och mötte några tjejer från Gunillas klass. Kommer ihåg hur konstigt dom kollade på mig, riktigt med förakt sådär, bitchblickar, som om jag var dum i huvet.
- hej, säger dom korthugget sen i alla fall.
- hej, svarar jag och cyklar vidare.
Senare får jag höra hur dom har klankat ner på för Gunilla.
- Hur kan hon ha sånna kläder, gud så fult, varför ser hon ut sådär?
- Hon får väl se ut hur hon vill, det stör väl inte er?
Jag älskar henne fortfarande för det svaret. Så jävla rätt.

Det sköna med denna historia är att dom som klagade på hur jag såg ut var sånna "som har rätt", som vet hur alla ska se ut, som klagar på alla som har minsta lilla grej som är bara det minsta utstickande. Blä. Bitcharn. Ursäkta om ni läser der här, men er attityd var inte helt okej, man får ju hoppas att ni bättrat er!



Cred till er som orkar läsa allt känner jag. Nu ska jag sooova! snart i alla fall.

/            a