I helgen har jag varit riktigt duktig faktiskt och arbetat på min mc-fobi. Håller fortfarande på att skita på mig ibland, speciellt när man accelerear och motorcykeln pruttar på som en galning, tänk om man skulle få ryck i handen eller nått, och liksom rycka till i styret, då blir det pang bom rätt ner i marken, rätt ner i döden! Jag är orolig för mina knän som sticker ut när jag åker, ramlar man är det ju dom som får ta smällen, så jag sitter och trycker in dom så gott det går, vilket gör att jag har fått sjuk träningsvärk känner jag nu.

Tog mig också friheten att mitt i min stelhet luta mig lite framåt och kolla på hastighetsmätaren också medan vi körde om ett gäng med bilar, ångrade mig genast när jag såg att den stod på 120, speciellt eftersom jag visste att vi körde på en 70-väg, och därmed ökade risken för trafikolyckor med ca 70%. Ibland önskar jag att jag var liten. Då tänker man inte lika mycket på allt hemskt som kan hända. Eftersom man inte har sån koll på sånt då alltså.

På nått sätt känns det ungefär på samma sätt att åka mc som att åka flygplan. Det är lite samma grej sådär, att man är fast, man kan liksom inte hoppa av när man känner att man inte vågar eller vill mer, utan man måste fortsätta hela jävla vägen. Men det som är ett plus är att jag blir så tacksam när jag sätter fötterna på marken. Den fina trygga marken. Jag får alltid en lite kick när jag har klarat det ännu en gång. Den kicken kanske alla får? kanske därför man blir flygvärdinna eller kör mc. Eller så är det bara jag som är töntig. Tror nog mer på det andra alternativet. Är ju lite halvt hypokondriker också. Har säkert med saken att göra.


/               a