Ibland får jag små duktighetsryck, ryck då jag känner mig duktig alltså, som idag till exempel. Jag tog mig i kragen och skyfflade skit och barr och andra otrevligheter från theos utebur. Plus att han fick komma ut idag, han bläääv glad! Intalar jag mig i alla fall, eftersom annars var allt jobb i onödan. Plus  att jag tog tag i mitt springande igen. Har ju inget att skylla alls på nu egentligen att inte springa eftersom spåret är helt isfritt.

Hade egentligen ingen lust alls att springa idag, därför känner jag mig extra duktig som gjorde det, och ännu mer duktig känner jag mig som klarade det trots att min astma pickade på extra mycket uppmärksamhet idag. Vilket resulterade i att jag istället för att springa trean (som planerat) svängde in på femman, just för att trotsa mig själv, trotsa astman. Ignorera den liksom. Och ärligt talat så njuter jag av att plåga mig själv, eller plåga astman, på det sättet, eller rättare sagt, jag njuter av känslan att få trotsa! För den driver mig till vansinne, varför ska jag sluta träna bara för att mina lungor får för sig att tillfälligt sluta fungera? Det är en sjukt pissig anledning som jag inte går med på! Och jag blir galen på att inga mediciner fungerar. Det får mig att vilja springa flera mil, med svarta prickar dansandes framför ögonen, pipande ljud i öronen, och känslan av rosslet i halsen, bara för att trotsa astman, trotsa alla satans helvetesmediciner som inte fungerar!

Nu ska jag springa varje dag, varje dag, självklart har jag vissa undantag som om jag är sjuk eller något, men jag ska springa varje dag. Bara för att visa astman att jag skiter i den! Den får fan hitta någon annan att bosätta sig i! Jag kommer aldrig bli dens vän!

/           a