Jag kan gå i klackar, vid det här laget kan jag ju lätt gå i vilka klackar som helst, jag menar, titta på mig, här kommer hon som kan gå i klackar! Hon som inte behöver packa ner ett par extra platta skor i väskan, hon som inte behöver testgå hemma för att vara säker på att hon kommer överleva innan hon lämnar huset, nej, inte behöver jag ens reflektera över vad jag sätter på fötterna. Jag kan gå i princip i allting! Jag lovar att jag skulle kunna balansera mig fram på ett par nålar om det skulle behövas, så bra är jag på att klacka mig fram i världen nu.

- Ungefär så måste jag ha tänkt i fredags när jag trippade ut i den regninga natten. Det gick bra. Till en början. Jag kunde gå dom 50 metrarna till bussen, till och med gå in i bussen och sätta mig ner utan att ramla, det här går bra, jag gick ur bussen. Klackade mig ner till en lite turkaffär i east finchley för att köpa med mig en flaska vin, oj, där ramlade vi visst lite grann. Men ingen skada skedd, det var meningen att jag skulle ramla i ingången, bara sådär, plupp, så ligger jag på marken. Vem vill inte göra en extra glassig entré? Jag hälsar glatt på turkgubben i kassan och sprattlar mig upp på benen som en liten groda. Vad hände där? tänker min lilla grodhjärna förvirrat.

Jag köper det jag ska. Trippar väldigt koncentrerat ut igen och kommer på hur mycket jag hatar Londons buckliga trottoarer. Varför inte bara ha gammal hederlig asfalt? Rak aslfalt. Jag känner en gnutta avund för alla klackbärare som trippar runt i Sverige. Inte behöver bry sig om alla tegelstenar, alla hål.

En halvtimme, ett tiotal vurpor, två trötta fötter och en dunkande spänningshuvudvärk senare är jag i alla fall framme hos Ebba (denna promenad tar i vanliga fall max 10 min). Då viker sig mina ben igen (det måste alltså vara något med skorna som inte stämmer, bör tilläggas att det faktiskt inte är mer än 9 cm klack, tror dom är byggda för att man ska ramla i dom), ojoj, snubbelisnubbel, balans? - Ja. Nej. Snubbel igen. Ojoj. Nu går det fort här, jag ser i ögonvrån hur jag närmar mig tegelkanten, aj det här kommer göra ont, jag känner ett palmblad (ja, dom har palmer i detta land) sticka in i ögat, en tegelkant i knät, en hand som desperat försöker få den stapplande kroppen att hitta någon slags balans, ajaj, varför kan jag inte ställa mig upp?! Tillslut lyckas jag i alla fall hitta någon slags inre balans och kämpa mig fram till dörren, halvt krypandes alltså.

Jag lovar. Det är någonting med skorna. Dom är inte gjorda för mig. Dessutom möttes jag av en hånande Ebba i dörren, som hade sett allting genom fönstret, där stod jag, lutad mot väggen, helt slut efter min kämpiga väg fram till hennes port, ett ont öga, ett skadat knä, spänningshuvudvärk och ben som viker sig under mig och vad får jag tillbaka? Skratt.

Man kan ju tycka att hon kunde ha filmat det så jag också kunde fått skratta lite. Nej. Aldrig mer att jag bär dom skorna. Aldrig.

/         a