Hat. Hat. Hat - en jävligt stark känsla, för er som inte har varit med om den (om det nu finns några som aldrig har varit med om den, stackars jävlar i så fall, en rätt skön känsla, egentligen) så är det en stark känsla, nog den starkaste känslan jag har varit med om. Kanske för att den inte brukar vara så långvarig, känner man så mycket hat som jag gör nu, brukar det gå över till typ imorn. Men, är man kär/deprimerad/glad/tjurig  - så kan man ju vara det flera dagar, flera månader, flera år. Men eftersom hat är en så pass stark känsla, så orkar ingen gå runt och känna hat i flera år, en slutsats som jag kom fram till nu, alldeles nyss.

Just nu hatar jag allt. Det började med att jag cyklade till skolan, var lite sen, trampade på som en galning på min cykel som har fastnat på ettans växel. Kände mig skitful som trampade på som en idiot utan att komma nån vart, så skrattade lite för mig själv under min lilla cykeltur. Just då kändes dagen faktiskt ganska bra. Men, sen ställde jag cykeln utanför skolan, skulle låsa, och då när jag tittade ner i marken så såg jag att jag stod på en a-brunn. Helvete, tänkte jag lite snabbt och såg för ett ögonblick hur hela dan svischade förbi med en massa otur, fjantig som jag är. Men självklart skakade jag bort dom tankarna och stampade in i skolan.

Nu ångrar jag mig att jag inte bad någon banka mig i ryggen (för att banka ur oturen alltså), vem som helst, det är ju alltid någon levande varelse utanför skolan. Jag kunde väl i alla fall ha ställt mig mot ett träd och bankat ur oturen mot det istället?! Men, det gjorde jag inte.. Istället satt jag på samhällskunskapen, tog emot mitt prov, som var i två delar, där ena delen hade gått bra och den andra för jävlig. Sen fick jag veta att den provdelen som gick förjävligt skulle räknas med i redovisningsbetyget - inte bra. Men jag hoppades i alla fall på ett vg i det läget.

Jag gick fram till läraren (numera kallad sugkuk-"namn"), och gissa vad?! På hela det avsnittet, där provet och redovisningen räknades samman, hade hon satt g+ på mig?! HALLÅ?! VA?! resten hon babblade om efter att hon hade sagt att jag fick g+ hörde jag knappt eftersom jag i min fantasi redan hade börjat planera ut bästa sättet att mörda henne, förgiftning? knuffa framför en buss?... Hon förstörde hela min dag. Jag var tjurig dagen rätt igenom, jag hatar henne, jag gick till och med och klagade på att jag hade fått g+, vilket inte är likt mig, jag tar och sväljer eller vad man ska säga. Hennes argument var att "man skulle ha bättre koll på de andras redovsiningar än vad jag hade för att få VG eller högre" - men hon hade ingenting att klaga på alls på min redovisnig "den var jättebra och du visade verkligen att du hade förstått, det är ju ändå en rätt svår konflikt, blabla..." JAHA?! Så dom som hade sugkuk-redovisningar och sugkuk-resultat på den ena delen av provet och också fick g, gick alltså in i samma "katogeri" som jag, jag med min redovisning som inte gick att klaga på. Ursäkta mig men är hon sjuk i huvudet? Svar: ja! Hon är det. Hon är hatad. Hon kan inte förstå hur hatad hon är.

Hon har fått mig att hata allt idag. Jag kan inte göra någonting. Jag har redovisning imorn, och en uppgift ska in, jag är inte klar. Jag försöker att skriva men hur jag än gör låter det negativt. Jag ska aldrig mer ställa cykeln på en a-brunn. ¨

/        a