Svensk.

Idag har jag varit sådär typiskt svensk. Sådär < jag tror inte på gud, jag tror på nååågot...> och <Jag tar upp mobilen när jag möter någon jag är osäker på om jag ska heja på, samtidigt som jag ser helt uppslukad av den trevliga informationen som (för det mesta) egentligen är något gammal sms man bara har klickat upp för syns skull.>

Jag var på väg hem från musik- och dansskolan. (Egentligen spelar det ingen roll varifrån jag kom för det har inte med saken att göra, men jag delar gärna med mig av mig själv och min dag. -En liten bit gunilla! Åh taaaack)
I alla fall. Det var regnigt och dystert, som det alltid är i det här skitlandet. Och jag trampade bestämt på genom vattenparken. Som vanligt var det några hurtiga människor ute och försökte bli av med lite hull från juletiderna. Jag trampade och trampade och trampade. Blev lite så där mysigt blöt av regn och svett. Min cykel har nämligen dubbdäck - för jag är så proooo - och visst det är bra, men G U D så trögt det går att cykla. Helt sinnes!

Efter halva vägen såg jag tre människor lite längre fram. En med en stor blå dunjacka, den andra med en vit jacka och barnvagn, och en tredje med, om jag inte missminner mig, gul jacka och barnvagn. De gick och pratade högljutt. Helt omedvetna om att jag befann mig straxt bakom, besvärad över att behöva ta till med plingan för att få några millimeter asfalt att susa förbi på. Lite halvdiskret börjar jag hosta, fortfarande i hopp om att slippa plinga.(För det är ju så fruuktansvärt jobbigt) Ingen reaktion. Inte ens en liten. Jag saktar ner och överväger mina möjligheter. Antingen kan jag cykla förbi på sidan om trottoaren, med risk för att ramla i leran. Eller så kan jag hosta väldigt väldigt mycket så att de blir varse om mig. Eller så kan jag ta upp flöjten ur väskan och sula den i skallen på en av dem som då kanske svimmar, ramlar ihop och lämnar lite plats. Eller - plingan. Precis innan jag bestämde mig (självklart för att kasta iväg flöjten) insåg jag att jag kände igen rösterna framför mig. Och poff( sådär som i tecknade filmer) slog det mig att en av dem var en gammal klasskompis från högstadiet. En som, precis som jag, tar till mobilen för att slippa heja när vi möts i korridoren.
Eftersom jag inte ville riskera att skada någon som jag "känner" allvarligt med flöjten så kom jag på en annan genialisk idé som skulle lösa detta svåra dilemma. Jag skulle slippa heja, slippa plinga, slippa ramla och slippa bli av med flöjten.  Istället skulle jag gå.

Jag klev av cykeln och började knata på. Eftersom det var fruktansvärt halt ute så såg jag inte så skum ut där jag gickmed cykeln eftersom många gör det för att slippa ramla, bryta nacken och bli förlamade. Från att deras tempo var normal takt började de gå långsammare och lååångsammare. Vilket gjorde att jag också var tvungen att gå låååångsammare. Tillslut gick dom knappt. Tog ett steg då och då. Jag halade upp mobilen och spelade otroligt uppslukad av den trevliga informationen - som i mitt fall var skärmsläckaren. Men tillslut gick det bara inte. Jag skulle bli tvungen att plinga, cykla förbi, och eventuellt, i värsta fall, heja.
Men! Just då hör jag något rasslande bakom mig och ser när jag vänder mig om en annan cyklist. Snabbt som 17 flög jag upp på cykeln min och speeda på efter. Han plingade helt utan tanke på hur förskräckligt jättepinsamt det är. Och jag, smarta lilla jag, kunde lätt cykla förbi tätt bakom honom.

Jag slapp plinga. Yeah. Men kruxet var att alla tre vände sig om och jag var tvungen att försöka få ögonkontakt och bedöma om ett hej skulle vara lämpligt. Det var det.
 

Vi hejade. Jag cyklade. Och, det var över.                          Puss / Gunilla