Ca 16.00 idag, närmare bestämt när jag var på väg hem från skolan, eller rättare sagt kämpade för att inte blåsa av cykeln, samt skämde ut mig en sisådär fyra, fem gånger för att jag glömde bort att det blåste och cyklade utan händer, och ja, ni kan ju gissa. Självklart kom det då en blåspust som närapå skickade cykeln i vattenparksäckelvattendiket, och jag fick kasta mig på styret för att inte ta mig ett ofrivilligt dopp, dum som jag är släppte jag styret igen så fort jag fått cykeln upp på trottoaren igen, så ja, då ville cykeln ner i diket igen.

I alla fall, då, medan jag kämpade och skämde ut mig så slog det mig som en blixt från ovan, jag tar en annan väg! Så, med mina små fötter trampade jag på pedalerna, och med mina små händer så svängde jag på det lilla styret på den lilla cykeln (okej, så värst litet kanske det inte är, men det låter mycket gulligare då), och styrde min lilla cykeln till vänster in på en litenliten gölligöllgöll grusväg. När jag då cyklade på den här lilla gölligöllgöll-grusvägen så kom jag på en gång, för vad kan det ha varit?  Tre år sedan? När jag och Gunilla var ute och walkade (promenerade alltså), och jag fick samma idé, som en blixt från ovan, vi tar en annan väg, närmare bestämt samma lilla gölligöllgöll-grusväg som jag nu cyklade på.
"Nej, Anna, inte där, det finns inga lampor, det är läskigt", sa rädda lilla Gunilla.
"Äh, men kom igen, det är skönt att gå i mörker!", sa jag glatt och drog in henne på gölligöllgöll-grusvägen, i mörkret, bort från lamporna, bort från civilisationen.
Där gick vi alltså, Gunilla var på helspänn, och jag slängde glatt med benen och njöt av mörkret, och vi sjöng. För att lilla Gunilla skulle slappna av lite, jag tror i alla fall att det var därför, så sjöng vi.
"Wopidobidoba, du vill ju va som jaaaa, wopidobidoba, du vill se ut som ja, gå som ja, jaaaaaaaa....", skrek vi för fulla halsar, medan vi kände oss fram i mörkret vad som var grusväg och vad som var gräs, eftersom det var kolsvart såg vi ju inte hur vägen gick. Då, från ingenstans hoppade det upp någon ur diket mitt framför oss och skrek, jag kommer inte ihåg vad han skrek, men skrek gjorde han.
Gunilla sprang förtvivlat därifrån och skrek för full hals, medan jag stod kvar och gapade som en fisk, jag fick inte ut ett ljud, jag kunde inte röra en muskel, jag bara stod. Det kändes som jag stod där i en evighet, men det kan inte ha rört sig om mer än två, tre sekunder, sen kom panikskrik-Gunilla tillbaka och drog med mig i jackan tillbaka, jag tror att hon fick släpa mig en rätt lång bit, för jag kommer inte ihåg att jag sprang förens vi nästan var tillbaka vid gatlyktorna och den asfalterade vägen.

Nu kan jag bara tänka mig hur kul den/de som skrämde oss måste ha haft, vi blev ju skitskraja, det var som att vi trodde att våra liv var över, galet rädda. Så när jag cyklade där på gölligöllgöll-grusvägen fick jag lust att sätta mig i diket och invänta att någon skulle komma så jag fick skrämma den och se om jag fick samma reaktion som skrämmarna fick från oss. Det borde vara kul.

/             a