Jag skakar. Jag skakar jätte mycket. Jag skakar för att jag fryser. Fryser så in i helvete. Teet värmer inte, koftan och långkalsongerna värmer inte heller. Jag fryser av en anledning. Så fort jag blir nervös fryser jag. Och, som sagt, när jag fryser så skakar jag. Inte utanpå. Utan sådär obehagligt innuti i skeletet. Lite samma känsla som när man har tagit för mycket astmamedicin och känner sig halvhög. Det är en konstig känsla. Måste pilla på någonting hela tiden, kan inte sitta still. Hat till att vara nervös. Speciellt när det är för en sån här liten töntgrej. Den här lilla töntgrejen, som påverkar hela mig, var förut vardag. Någon jag knappt reflekterade över utan bara gjorde. Om det ändå fortfarande kunde vara så.

Det är nämligen såhär. Hör och häpna. Jag ska genom halva stan, till ett litet torg med bänkar som luktar nysvenskars rumpor. Det där med rumpor kanske var lite svårt att förstå. Men om man föreställer sig att bänkarna har luktorgan där vi sätter våra arslen och sen föreställer man sig någon utländsk som sätter sig på bänkarna. Äru mee? Utländsk... nysvenskar... jag tycker man så lätt låter rasistisk. Men nu ska jag inte svamla in på rasism och sådana hemskheter.

Där borta på det lilla torget finns det en liten lokal. En liten träningslokal. Där jag ska befinna mig i ca 3 timmar. En halvtimmerför att byta om och kolla på juniorerna och samtala med folket. 2 timmars hård träning. En halv timme för att byta om igen och städa. Hårdträning. Vi snackar blod, svett och tårar. Dvs karate. Ljuvlig karate. Ut med alla aggretioner. Träna tills du nästan dör. Tills du inte ser någonting av yrsel och känner blodsmaken i munnen. Tills dina ben knappt bär dig. Tills du har gnidit dina barfota fötter mot plastgolvet så att stora sår bildats under trampdynorna. Tills dina armar är blåa av blåmärken och svullna. Håååårdträning. Ingen träning eller hårdHÅRDhårdträning. Dit ska jag, till karaten. Jag och anna, precis som förut.

Jag är nervös. Över träningen. Över att träffa alla människor. Över att kanske behöva hålla uppvärmning. Över att själv inse hur jävla otränad jag är. Det här är sjukt. Det är en timme kvar tills vi ska åka. En timme. En timme. Jag borde stryka dräkten och leta fram bältet. Jag låter kanske inte vidare peppad. Men jäklar. Peppad är jag. Peppad är ordet. Egentligen är det inte bara själva träningen som lockar. Känslan efteråt. Obeskrivlig. Adrenalin. Lycka. Nöjd.

Jag är bajsnödig. Riktigt jävla bajsnödig. Bajsnödigare är bajsnödigast. Det blir jag också när jag är nervös. Egentligen behöver jag inte ens skita. Okej, bajsnödig-nervös blir jag inte ofta. Inte innan munliga redovisningar och sådant. Mest innan karaten. Nästan alltid. Nästan.

Vi får se hur det går. Jag skickade nyss iväg ett sms till Andreaheim och beskrev vad som kanske händer.
Kanske är det tråkigt. Kanske stannar mitt hjärta av utmattning. Kanske protesterar min stackars otränade kropp. Kanske gör jag armhävningar så jag lägger en brun stinkmök vars lukt kommer sipra in genom karatefolkets näsor och sedan transporteras vidare till deras lungor och ut i deras blod.

Snart. Snart händer det. Först ska jag stryka dräkten och skita. Även om jag inte kommer kunna skita.

Puss /g