Idag är det fredag den 13e och jag har nog redan haft min otur. Eller otur i turen kanske man ska säga. Jag klarade nämligen av att springa 1 mil på 50 minuter, jag är stolt. Men icke utan skada. Självklart inte. Nej, mitt ena ben har fått för sig att sluta fungera, det gör sjukt idiotiskt jättemycket ont så fort jag försöker stå på det, och det värsta är: Jag ska ut och dansa idag.

Jag har bestämt att jag ska det. Jag har jättelust med att gå ut. Jag VILL! Som den stenåldersfamilj jag kommer ifrån, som inte kör med smärtstillande (om man inte har blivit tillsagd av läkare, som man knappt går till heller, om ingen uppenbart har brutit någonting, eller verkligen är sjuk) så har jag otroligt nog lyckats bli övertalad att proppa i mig två stycken smärtstillande tabletter. Jag har ingen aning om ifall dom fungerar, tycker att jag fortfarande har lika ont, och jag håller till och med på att ge med mig vad det gäller att gå till en doktor.

Enda anledningen till att jag är beredd att ge upp min stenålderstro på att låta allt gå över av sig själv, är att jag någonstans djupt inom mig hoppas att denna doktor kan ge mig lite mirakelpulver eller något som gör att jag kan dansa hela natten lång!

Jag överväger alltså detta beslut. Som sagt, jag tvivlar lite på doktorer och smärtstillande..

/          a