Idag har det varit en nästintill obefintlig dag. En av alla dessa dagar som bara flyter förbi. Oupptäckta. Bortslängda. En av dessa dagar man aldrig kommer minnas. Då ambitionen ligger på minus noll och tröttheten ligger på plus sjuttiofem. Då allt känns extra jobbigt. Då man blir irriterad på att tömma diskmaskinen och måste smälla i skåpdörrarna lite extra hårt för att dom ska förstå hur jobbiga dom är. Då dammsugarsladden virar sig sju varv runt benen och man slutar i en hög på marken svärandes åt sladdhelvettet.

Då vinden ska blåsa extra hårt så att mössan åker av när man försöker ta sig frammåt i världen. Då man måste hålla inne med alla det-blåser-aggretionsryck för att man inte har någon Karro att dela dom med. Då man extra surt skriker NEJ när någon stackars liten reklamutdelare försöker trycka upp ett papper om extrapriser på bacon i ansiktet på en. Då man med hörlurar i öronen och Kent på max vandrar in i skolan och inte ens orkar bry sig om att vara trevlig mot alla mammor som står och diskuterar färgen på deras barns snor, eller något annat viktigt.

Då Freddies smaskande och Isabellas hoppande i soffan känns extra irriterande. Då man måste hålla i sig i soffan för att inte springa fram till tvn och slå sönder Hannah Montanas irriterande nuna. Då man måste räkna till tio innan man plockar undan barnens spel och kritor på sina rätta platser i köket istället för att dra ihop allt i en hög och slänga in det i deras rum och be dom plocka undan det själva.

Men så sticker Isabella fram ett litet kuvert som hon lägger i min hand. Anna står det på, och innuti är det en liten bild på ett stort rött hjärta, och så står det I love you Anna högst upp och längst ner står det Love Izzie.

Då känns helst plötsligt hennes irriterande hoppande i soffan gulligt och Freddies smaskande har totalt försvunnit. Jag vet inte hur många gånger hon har räddat mina värdelösa dagar. Tack.

/          a