Jag satt och läste gamla inlägg på bloggen. Nu rinner mina ögon. Det riktigt sprutar som ett vattenfall. Jag hade glömt bort våra gullinlägg, våra bästisinlägg, och nu när jag sitter här flera tusen mil från min allra bästa vän som jag egentligen inte klarar mig utan så känns allt bara så värdelöst. Jag behöver dig.

Om växa upp och bli vuxen betyder att vi kommer träffa varandra såhär sällan så är inte jag med längre.

Och jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig när jag är här borta. Jag är liksom långt, långt bort, och jag finns inte där. Jag finns inte tre minuter bort. Jag finns flera tusen mil, fyra timmar och ca 1000 spänn bort! Och det är ju bara mitt fel. Det är jag som har flyttat. Jag som har bestämt att vi inte kommer träffas lika ofta. Nästan inte alls.

Vi kan inte ringa varandra mitt i natten bara för att mötas i läskiga backen och krama varandra och sen gå och lägga oss igen. Vi kan inte åka till varandra när som helst och dricka te och prata i flera timmar. Vi kan inte träffas och göra absolut ingenting. Vi kan inte spontanåka ner till en park i spöregn för att vi har bestämt att vi ska ha picknick. Vi kan inte ta en prommenad i iskall vinter i flera timmar varje kväll. Vi kan inte åka och shoppa och köpa exakt samma kläder när vi vill. Vi kan inte bestämma att vi ska ha en filmkväll och kolla på karatekid 1, 2 och 3 på nyårsafton bara för att missa tolvslaget och i panik springa ut i siden pyjamasar och små partyglas att skåla med.

Vi kan inte göra detta. Inte när vi vill. Jag vill kunna träffas när jag vill. Jag vill kunna vara tre minuter bort. Finnas där. Som alltid annars. Men nu är det inte så. Och jag tror att jag har blundat för verkligheten tills nu, inte velat inse sanningen, att jag är här och du är där. Långt ifrån varandra. Jag saknar dig min bästa vän.

Saknar, älskar och längar.

/            a