Jag är numera återigen en elev. En "student" som det så vackert heter. Jag är nästan lite kär i skolan, gröna fina träd, puttinuttiga små träbänkar som man kan sitta på under dom gröna fina träden, gula kaffekoppar med ens namn på som hänger på en gullig liten rad i kafeterian, fågelsång som inte under några undantag går att missa (det är egentligen ett galet skrik som hörs var 10e minut, låter som någon slags exotisk fågel, det är bara att inse, jag lever i ett exotiskt land numera.), gulliga studenter som stakar sig framåt i vardagen.

Idag när jag kom dit för att fråga vilket klassrum jag skulle tilldelas så stod det en liten tjej framför mig som tog så god tid på sig att fråga hur mycket det kostade att jag kom tio minuter för sent. Jag tyckte lite synd om henne, det slutade med att hon fick ta papper och penna och rita lite sedlar för att receptionisten skulle förstå. Kände mig nästan lite dum som kom där och påstod att jag ska plugga engelska. Där stod hon och kunde ingenting och verkligen behöver en utbildning. Jag behöver ju inte ens det.

Men det var roligt. Att aktivera mina barnvaktstankar lite grann. Jag lärde mig en massa nya saker faktiskt, så förhoppningsvis så kommer detta ge mig lite mer än endast lite aktivering om dagarna för att inte bli hjärndöd och påstå att jag har haft en jobbig dag när jag faktiskt har lämnat barnen på skolan, sprungit, handlat, hämtat barnen på skolan och lagat mat, vilket jag skulle klassa som stressigt som det ser ut nu. Jag menar, jag har ju bara 5 timmar på mig att handla och springa och dusha och sen skulle jag ju helst äta någonting också, plus att jag på dessa timmar måste räkna med tiden det tar att ta sig till skolan också. Känns som att dom flesta ändå skulle kalla det för mycket tid att utföra dessa sysslor.

Det skulle jag har gjort. Det låter som mycket tid. Men jag börjar ärligt talat fundera på om inte tiden är lite annorlunda här i alla fall. Tiden går så sjukt fort, jag kan inte förstå vart den tar vägen, det kan inte stämma att det är 60 min på en timme, tror att det bara är 30. För även om jag gör allt jag ska göra utan att sega så slutar det alltid med att jag får kuta som en idiot och springa rätt ut i gatan bland tutande bilar för att blöt och med pipande andning kunna komma till skolan i tid och snällt stå och vänta med dom andra mammorna på att barnen ska komma ut.

Samma sak när vi går hem, som egentligen borde ta 20 min, men när vi kommer innanför dörren så har det alltid tagit minst en och en halv timme. Och när barnen badar, tio minuter tänker jag, och sen när jag tittar på klockan har det tagit en timme och Louise kommer upp efter sina lektioner och undrar hur länge jag hade tänkt att dom ska bada.

Ja, ni fattar, det finns ett tidsmonster här. Som äter upp tiden. Nu ska jag sova innan tiden blir mer uppäten!

/            a