Jag klarade det. Eller vi klarade det. Att vandra längs Camdens gator i den svarta natten, känna doften av spyor och avgaser runt gatuhörnen, snylta oss in på en klubb genom att använda falsknamn, gå de sista 50 metrarna själv från busshållsplats och hus utan att bli våldtagen, rånad, eller överfallen (jag blev dock förförljd av en bil och dess förare, men ingen skada skedd). Ja, det var faktiskt väldigt trevligt, det var inte alls den knarkarkvart jag hade föreställt mig. Okej. Det är en knarkarkvart. Men det finns även vanliga människor som vandrar omkring där på nätterna.


Sandra, Louise, Ulrika, Sofia, Alan, Evelina


Ebba, Louise, Ulrika, Jag


Jag är förövrigt kär i denna klubb. Koko. Indie/rock/pop - klubb. Ah.
Ser inte mycket ut för världen men är desto mer.
Mitt indiehjärta slår och slår och slår.



Blir helt klart ett återbesök. Hjärta till musiken och hjärta till lokalen.

Nu ska jag försöka släpa mig in i duschen. Mitt hår luktar koko-svett. Kvällen till ära ska tillbringas med coldplays ljuva stämma. Live. Gratis. Ahh! Fast tyvärr så är det endast öronen som får njuta av detta fenomen. Vilket även kan beskrivas som slutsålt = sitta utanför och frysa. Även fast jag tror att coldplay och lite vin kan värma rätt bra.

p.s någon som har lust att ge mig en systemkamera i kompaktkameraformat? det skulle värma i själen!

/           a