Imorse gjorde jag en hemsk upptäckt. Inte nog med att gårdagen blev en enda röra och totalt misslyckad. Nej, självklart så har jag förlorat något av sakerna som jag håller väldigt kärt och alltid bär med mig, jag märkte det när jag stod och tvättade ansiktet, då blicken gled till min handled som såg väldigt tom ut. Mitt armband!!

Mitt fina, fina sisters - armband! Det är borta, jag har letat överallt, vänt upp och ned på skor, skakat i tröjor, hällt ut innehållet i väskan minst fem gånger. Men det är borta. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på hur det ligger för sig själv någonstans, kanske blir trampat på på en nattklubb, kankse är omhändertaget och sålt av någon knarkare, kanske ligger i en vattenpöl och hoppas på att bli upptäckt. Mitt armband! Borta. 

Jag känner mig helt tom nu. Deprimerad. Jag älskade verkligen det där armbandet. Och det har alltid varit som att ha min bästa vän med mig. Jag har alltid kunnat tänka Jag har min bästa vän med mig när jag tittar på det där armbandet. Att jag inte är själv. Jag har min bästa vän med mig har jag tänkt när jag suttit på flyget,  dör jag så dör jag inte själv. Alltid. Jag har inte känt mig ensam någon gång. Det räcker med att bara titta på det. Men nu är det borta. Borta.

Och jag känner mig tom i själen och ledsen i ögat. Självklart har jag glömt mina två favoritringar hemma som också betyder väldigt mycket. Jag har i alla fall armbandet med mig. Har jag kunnat tänka. Men inte nu längre. Jag har ingenting kärt kvar hemifrån.

Hur kan jag ha tappat det!! Det är som att tappa en bit av mig själv. Idag har jag hemlängtan för första gången. Och en otrolig sådan.

/       a