Idag när jag kom hem efter mitt dagliga college-letande (som idag faktiskt lyckades arta sig till någonting annat än ett evigt sökande, nämligen, jag hittade en jättegullig skola i Muswell Hill! Skriver in mig imorgon, mer till det senare) så möttes jag av en alldeles underbar lukt och ett desperat rop från köket. Efter att prydligt ställt in mina skor i den fina sko-raden så trippade jag in i köket och skådade med mina ögon något så underbart som brownies, nybakade, och inte nog med det, dom godaste brownies jag någonsin har sett! Alldeles chokladiga och sådär lite glansiga i mitten så dom är sådär underbart kladdiga, alldeles lagom kladdiga. Det riktigt kliade i mina tänder. Trodde ett ögonblick att dom skulle hoppa ut ur munnen och borra in sig själva i browniesarna om jag inte själv satte tänderna i dom.

Louise: Du måste hjälpa mig att äta upp dom här!

Jag: Ehh, okej..

Jag måste säga att jag tvekade en stund. Kändes som att det här var typen av brownies som var beroendeframkallande. Men självklart var jag ju bara tvungen att smaka på en. Bara en. Det är mitt i veckan, sa mitt hälsosamma jag. Men, du sprang en extra kilometer idag, svarade godismonstret i min hjärna. Ja. En kan jag ju ta. Liksom, vad gör det, dessutom är det oartigt att tacka nej.

Så jag tog en brownie, och gud, gud i himelen, det var den godaste brownien som någonsin funnits på denna jord. Jag lovar. Det kan inte finnas någon godare! Det var som att stiga in i en annan värld. Det var så underbart gott. Jag kommer kunna leva på detta länge. Ahh.

Det är till och med bättre att bara ta en och verkligen njuta av den istället för att frossa en hel plåt. Vilket jag lätt skulle göra annars. Men det här var liksom för gott för att frossas. Det måste njutas.

Nu ska jag sova och drömma om den rosa kakburken nere i köket.

/       a