Jag känner mig väldigt trygg i Finchley. Nästan löjligt trygg. Ja, överdrivet trygg till och med. Men jag gör det, varje gång jag går av bussen i den svarta natten o börjar prommenra mion väg hemåt så känner jag mig trygg. Det är som att London i sig är för stort för att orka oroa sig, det händer en massa saker hela tiden så det känns så meningslöst att gå runt att vara rädd.

Men idag när jag tog min springtur så blev jag stoppad av en dam och hennes vännina.
Hon: Ursäkta, kan jag stoppa dig ett tag?
Jag: Ja...
Hon: Jag vill bara varna dig, det var en joggare som blev våldtagen i den här parken nu i veckan, så du måste vara försiktig och gå aldrig, aldrig genom här när det är mörkt!
Jag: Ehh.. okej..
Hon: Jag vill inte skrämma dig, bara att du ska vara försiktig.

Mjo, för det känns ju bra om man blir stoppad av en människa bara sådär bara för att få en varning. Ett tag trodde jag att hon hade ahlzeimers eller något, men det verkade inte så efter att jag hade studerat hennes vännina väldigt noggrant för att se om hon också var lika allvarlig. Vilket hon var.

Man kan ju tycka att detta borde skrämma mig lite. Eller i alla fall få mig att inte känna mig lika trygg eftersom denna park ligger endast 50 meter från mitt hus. Men den första tanken som far igenom mitt huvud är inte hjälp! nej, utan det är men vadå, jag måste ju springa här när det är mörkt på vintern, det måste ju den lilla damen förstå. Ja, för det måste jag ju. Jag får se till att skaffa mig en pannlampa och ett alarm. Ett såntdär alarm som man bär med sig o kan trycka på om man blir överfallen för att skrämma iväg våldtäcksmannen.

/    a