Nu sitter jag med två röda resväskor bredvid mig. Testvägt och klart. Först nu fattar jag att jag verkligen ska åka, när allt är nerpackat, först nu fattar jag hur mycket jag verkligen kommer sakna alla. Jag kommer sakna er så mycket!

Måste hela tiden påminna mig om att det tar två timmar för mig att komma hem igen och hälsa på alla, jag kan åka över en helg utan problem, men det är hela den här hejdå-hysterin som gör mig deprimerad över att jag ska åka. Skulle jag bara dra skulle det kännas bättre, jag kommer ju inte försvinna för alltid, men nu ska man säga hejdå. Då blir det mycket jobbigare. Då känns det som jag ska vara borta längre.

Det är inte hejdå! Det är vi ses snart!

/    a