Jag hade tänkt vara superduktig idag, nämligen börja packa lite smått, eftersom jag aldrig brukar göra det förens en timme innan jag ska åka. Så jag kutade ner till förrådet och hämtade min stora fina resväska och började lägga upp kläder i små högar på sängen med det jag ville ha med mig. En hög med toppar, en hög med koftor, en hög med byxor, en hög med klänningar.. ja, ni fattar. Efter ca 15 minuter var dessa små högar puts väck och hade istället bildats till en enda stor hög som inte längre fick plats på sängen utan börjat breda ut sig över hela mitt golv.

Det var någonstans där, när jag försökte kravla mig fram bland min sjö av kläder för att leta efter mitt axelbandslösa vita linne, som jag känner att jag vill ha med mig, som jag upptäckte att det endast fanns några få plagg kvar i garderoben. Gapandes tittade den ut över mig som brottades med strumpor och koftor för att hitta det jag sökte, kändes nästan som den tyckte lite synd om mig, jag tyckte lite synd om mig själv också där jag satt i mina klädhögar och försökte leka organiserad, och lite synd om alla mina kläder eftersom jag bara kan ta med mig högst 25 kilo.

Hur ska det gå? 25 kilo. Jag ska vara borta i tio månader. Mina älskade kläder! Jag kan ju inte bara lämna dom här hemma och damma medan jag lever livet i några andra kläder i London! Och när jag satt där och hade ångest över att jag skulle få räkna bort nästan hela högen så kom jag på att jag inte ens hade börjat med jackor och skor än, och sen när jag hade lagom ont i magen över det så kom jag på att jag har hela min garderob hemma hos mamma kvar också. Så nu sitter jag här deprimerad över att jag bara få ta med mig 25 kilo, varav 2 kilo är en dator, så alltså 23 kilo. Och där ska få plats, jackor, skor, kläder, hårfön, plattång, smink, allt! 

Att jag inte har koll på mitt pass känns som en småsak jämfört mot det här.

/         a