När jag var i london i somras fick jag en släng av så kallat hypokondrisammanbrott. Det var ytterst otillfredställande kan jag tala om.

Lycklig i själen satt jag på bussen på väg hem från jobbet. Jag hade fått en plats högst upp längst fram, som typ alltid är upptagen, nästan så man undrar om folk åker buss hela dagarna bara för att paxa de platserna, därför är det i min mening okej att känna ett smått litet lyckorus om man lyckas knipa en sån plats.

Men, sen stiger det på en familj, med en liten flicka i femårs - åldern, hon är så trött så hon orkar knappt stå på benen. De går upp och sätter sig bakom mig, då och då hör jag hur flickan gnyr lite, plågsamma små gnäll, sen blir hon tyst igen, somnar antagligen. Jag riktigt kände familjens oro över henne. Stackars lilla flicka. Jag tyckte så synd om henne, så jag satt där och riktigt led med familjen.

Tillslut slår det mig svininfluensan, snabbt tar jag upp min sjal ur väskan och virar runt halsen för att kunna andas i den, trots att det är 30 grader varmt både ute och i bussen. Resten av resan andas jag inte mer än nödvändigt för att kunna överleva, och de få andetag jag tar är såklart i sjalen. Kanske var det därför jag blev så yr och blek. Syrebrist. Men mer tror jag att det var inbillning. Jag var säker på att jag hade blivit sjuk. Jag ställde in mig på att dö när som helst.

Jag skyndade mig ut ur bussen så fort jag kunde och gick resten av vägen. Bort från baciller, bort från sjukdomar, bort från virus. Hela jag kändes som en stor smittohärd, ett vandrande virus. I mina "jag kommer dö" - tankar svängde jag in i en liten turkbutik för att köpa något att äta. Så fort jag kommer in i butiken slår det liksom till, det är trångt, fullpackat med grejer, det enda jag kan tänka är baciller. Helst vill jag bara lägga mig ner på golvet och ge upp, spy, svimma, orkar inte. Turken i affären stirrar på mig, varje rörelse jag tar, varje sak jag kollar på. Jag ska inte sno nått. Jag går fram till disken och till min förvåning tittar han oroligt på mig, försöker fånga min flackande blick,
Han: Är du okej?..
Jag: Ja..
Jag ger honom pengarna och samlar ihop mina grejer.
Han: Är det säkert det?
Jag: Ja, jag mår bra.

Efterråt blir jag ännu mer rädd. Jag hoppar in i duschen det första jag gör när jag kommer innanför dörren. Skrubbar kroppen så hårt att den blir röd och svidande ber om nåd. Jag tvättar till och med munnen. Med tvål. Skrubbar tungan. Spottar.

Jag åt ingenting den dagen. Framåt eftermiddagen kunde jag i alla fall förmå mig att svälja lite vatten utan att tro att jag svalde en sjukdom. På kvällen kunde jag till och med dricka te.

Ni får tycka att jag är töntig, jag vet att jag är töntig, men jag kan inte hjälpa det. Det är inte så att jag vill tro att jag har fått en massa baciller och en massa sjukdomar. Just nu känner jag mig bara glad att jag lyckades undvika ett sånt här sammanbrott igår, vilket var på väg att komma, jag slapp det. Ahhh. Jag skulle vilja vara lite mindre bacillrädd och lite mer rulla i lera.

Att undvika ett sammanbrott känns som en god bit på väg!

/    a