Om universum är oändligt, vilket det bevisligen är, så måste det finnas oändligt många likadana solsystem som vårat. Flera upplagor av vår jord som ser exakt likadana ut, precis på pricken, och på dessa likadana prickar som vi lever på måste det finnas flera exakta kopior av en själv. Människor som precis ser ut som vi. Till och med människor som lever likadana liv som vi. I denna oändlighet är detta ingenting, eftersom det enda som finns är universum, och oändligheten. Det finns ingenting annat. Och i denna oändlighet och detta tidlösa ingenting så går jag och oroar mig över små skitsaker som ingen annan än jag själv egentligen bryr sig om.

Denna oänlighet får mig att känna mig patetisk. För egentligen så finns jag ju inte. Inte om universum är oändligt, tidlöst och ingenting. För det är ingenting. Jag är inte ens en liten prick, inte ens en liten prick i ett förstoringsglas lika stort som solen. Från oändligheten går det inte att se mig, och eftersom det är det enda som finns så finns jag inte, för jag kan inte bli sedd.

Just därför är jag så himla glad att vi människor inte är tillräckligt smarta för att förstå detta fullt ut. Jag är otroligt nöjd med att stänga in mig på denna lilla planet där jag faktiskt kan bli sedd. Men egentligen, nej, egentligen så finns ingen av oss. Inte i oändligheten.

/         a