Det är när lillflickan knackar på ens dörr, smyger in med små krokodiltårar rullande längs kinderna, sätter sig tätt intill en på sängen, lägger huvudet i ens knä och säger: Anna, varför är det så konstigt i vår familj? Anna, varför är den så konstig?..

Det är då inga svar är bra nog. Det är då inga ord kommer ur ens mun hur mycket man än försöker. Hur mycket man än letar så finns det inget svar. Det enda som känns okej är en klapp på flickans huvud. För jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska förklara varför det är så konstigt. Jag har inga svar.

Då är jag bara så glad att barn är barn och att hon två sekunder senare glömmer bort att hon är ledsen och frågar om jag vill leka kurragömma. Jag har nog aldrig varit så exalterad på att leka kurragömma sen jag kom hit.

/          a