Ibland blir jag så otroligt trött på mig själv. Jag älskar att skriva. Jag har alltid älskat att skriva. Jag har älskat att skriva ända sen jag lärde mig skriva, jag kommer till och med ihåg första gången jag skrev, jag skrev Anna, Simon och Ole (trodde att min pappa stavades med e på slutet, kommer till och med ihåg hur jag satt och velade mellan e och a) på ett gult skrynkligt papper. Sen sprang jag ut i vardagsrummet och visade mamma. Jag kan inte ha varit mer än 3, max.

Sen dess har jag skrivit. I skolan tog jag varje chans jag fick att skriva, jag älskade bild eftersom då kunde jag rita små bilder som jag kunde klistra in i en saga jag skrivit eller skulle skriva, jag älskade engelska för jag kunde skapa små sagor av de ord jag kunde, och såklart älskade jag svenska för då kunde jag göra det jag gillade mest och få beröm för det. Till och med på historian skrev jag sagor. Jag hatade historia, ville inte lära mig om kungar och andra länder, det var nog bland det tråkigaste jag visste, och det värsta av allt var att alla andra i min klass verkade tycka att det var hur kul som helst. Till slut satt min historialärare sig ner med mig och frågade vad vi skulle göra för att jag skulle tycka att det blev lite roligare. Jag sa att jag ville skriva sagor, inte läsa om Europas alla kungar och länder, inte läsa högt ur en tråkig bok. Så han sa, Okej, du får skriva sagor, läs det här kapitlet och skriv en saga om Island. Och det gjorde jag. Jag skrev sagor om nästan varje land i Europa. Sen började jag med kungarna.

På högstadiet och gymnasiet tog jag inte längre allt så bokstavligt, "Skriv en uppsats om kalla kriget" - kunde mycket väl betyda "Skriv en novell där utgångspunkten är: Kalla kriget" om jag kände för det. Och lyckan när jag satt och skrev ett prov och "argumentera för -och nackdelar" - om någonting och "berätta vad just du tycker om" - någonting, eller "berätta hur "någonting" fungerar och hur ser du på saken"- frågor kom och därefter ett tomt vitt pappersark att uttrycka sig på.

Att skriva har alltid varit ett alternativ för mig. Det har alltid funnits där. Det känns alltid likadant. Tiden går alltid lika fort när jag sätter mig ner och skriver, den bara försvinner, jag försvinner.

Och jag skulle verkligen älska att i framtiden få jobba med någonting som har med skrivning att göra. Journalist, eller kommunikatör, eller inom media, eller kanske till och med författare. Och jag skulle också verkligen älska att få stanna ett tag till i detta land och få plugga här. Jag skulle älska att få läsa Journalism & Media här. Jag skulle verkligen älska det. Men när jag läser igenom vad andra som tidigare sökt till den kursen skriver i sina personliga brev så blir jag bara så hopplöst deprimerad. Jag kan inte uttrycka mig på engelska på samma sätt som jag kan på svenska, hur ska jag kunna övertala skolan om att jag kan och vill skriva, och om jag på något sätt lyckas, hur ska jag i så fall klara av kursen? Engelska är inte mitt förstaspråk, ska jag då kämpa med en massa britter som kan uttrycka sig precis som dom vill och bara få språket att flyta på, medan jag sitter där och på något sätt försöker få till lite någorlunda fina ord som jag kan?

Och jag blir så trött på mig som tänker att så mycket är möjligt utan att ens tänka igenom det. Jag blir trött på att hoppas så mycket bara för att få bli besviken på mig själv.

Jag vill.

/        a