Tusentals nya tankar. Idéer. Händelser. Hela tiden spelas de upp på min näthinna, om och om igen, tills de blir som ett mantra och jag inte har något annat val än att ge dom den tid de kräver. Tänka tankarna som kräver tanke. Och jag tänker tankarna. Och för varje ny tanke växer känslan över att jag måste våga ta nästa steg. Inte kan stå kvar där jag står med mitt järngrepp och kämpar mot den våldsamma vinden som försöker trycka mig framåt mot den osäkra framtiden. Försöker få mig att förstå att tillslut måste jag ändå ta det steget. Ta det förbaskade, jävla, beslutet om i vilken riktning jag ska vrida mina fötter när benen inte längre orkar kämpa emot i stormen och ger upp.

En helt onödig kamp om ett val som ändå måste tas. En storm som blåser så hårt att hjärtat börja frysa.

Ja! Jag ska ta mitt steg. Jag ska ta mitt steg ut i en tomhet som jag inte vet vart den leder. Ett steg mot någonting nytt eller gammalt. Ett steg mot någonting som inte kan ta mig tillbaka dit jag tidigare varit. För så fort benen har gjort sitt val och låtit vinden föra mig dit den vill så slutar det blåsa. Slutar blåsa, myrorna går i kloster för att minska förökningen av tankar, och sakta men säkert begravs myra efter myra. Tanke efter tanke. Lugnt. En ny tomhet. En ny tomhet att med fria händer få möblera precis som jag vill. En ny tomhet som kommer bli bra i vilken riktning vinden än får för sig att ta mig när jag äntligen slappnar av och accepterar att jag inte kan stå kvar.

Gammalt eller nytt. Rädslan över att sakna någonting som man aldrig har haft. Släpp för fan och ta ditt steg!

Jag är trött på att det blåser. Jag har testat alla vindskydd som går.

/         a