Jag tycker så synd om en tjej på mitt gym. Varje dag när jag kommer så är hon där, varje dag när jag går så är hon där, oavsett tid. Hon är där från tidigt på morgonen till sent på eftermiddagen. Trampar på frenetiskt på crosstrainern, drömmer om att bränna bort varenda millimeter av hennes kropp (vilket det faktiskt inte finns så mycket kvar av), att dö långsamt skulle jag kalla det. Jag blir så deprimerad av att se henne. Ranglig och blek med svarta tunga påsar under ögonen. Jag tycker så synd om henne som missar så mycket. Missar livet. I henne finns ingen gnista. Bara antalet kalorier som går att bränna på en dag. Det är tragiskt. Att hon viger hela sitt liv till att gå ner i vikt, vad händer när hon har nått målet, dör hon då? Är det döden som är målet?

Nej. Jag blir deprimerad. Men vem vet, hon kanske har ett jätteroligt liv de timmar hon inte är på gymmet, jag kan ju inte anta att hon inte gör något annat än bränner 2000 kalorier om dagen. Men jag funderar starkt på att fråga om hon har lust att gå och ta en kaffe, inte bara för att jag antar att hon har ett tråkigt liv, utan för att göra mig själv en tjänst så jag slipper gå och oroa mig för en person som jag aldrig har bytt ett ord med. För det gör jag. Oroar mig.

/          a