Nu är jag helt färdigpackad. Nästan. Ska bara duscha och torka håret så jag kan packa ner hårfönen. Sen så.

Och det antalet gånger jag har fått frågan "Hur känns det då?", går inte att räkna på fingrar och tår sammanlagt, och varje gång har jag svarat, "Jag vet inte, eller, jo men det känns väl bra, kanske", för jag vet inte hur det känns. Det känns inte så mycket alls faktiskt. Jag har inte planerat att aldrig mer komma hit så jag ser det inte som att jag flyttar till Sverige permanent, jag ser det mer som ett Sverigeuppehåll, och då känns det helt okej. Jag vill komma tillbaka till England, jag vet att jag kommer komma tillbaka också, men nu behöver jag få prata svenska, se likadan ut som alla andra, och inte be om ursäkt när jag knuffar någon i ryggen ett tag. Så det känns bra.

De senaste dagarna har varit de underbaraste dagarna på hela året och det får mig att inse ännu mer att det inte är farväl för evigt. Staden är helt enkelt för underbar för att inte flytta tillbaka till, ett tag, ett till år. Kanske om ett år. Inte som au pair - bajs.















Nu väntar jag bara på att fraktgubben ska komma och hämta mina lådor. Kom igen!

/        a