Ibland orkar inte jag. Ibland blir jag trött. När jag blir trött och inte orkar, och inte vet vad jag ska göra, och när jag får den där obekväma känslan i kroppen som alla känner ibland. Då skriver jag.

Nu är det nämligen så att jag här om dagen låg i en park och glodde upp i himlen, och så fick jag plötsligt för mig att skriva lite, så jag tog upp min dagbok ur väskan och började klottra lite. Jag hade även med mig en påse med vindruvor så efter jag hade författat färdigt la jag ner dagboken i påsen istället, eftersom väskan var rätt liten och det skulle gå åt alldeles för mycket jobbig energi att trycka ned den där igen. Imorse vaknade jag, hade lust att skriva, jag fram till min byrå, öppnade en låda,  såg ingen dagbok, fick panik, vände upp och ned på hela rummet inklusive alla flyttkartonger. Ingen dagbok.

Då slår det mig att jag slängde påsen med vindruvor. För det var ju bara skräp, påsen med vindruvor och min dagbok, borta. Min dagbok är borta och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har skrivit en massa viktiga saker i den som jag verkligen, verkligen vill ha kvar och aldrig glömma, någonsin. Nu är den slängd och skrotad i en sopförstörare.

Mitt liv. Bortkastad. Det är så deprimerande att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och jag har ingen stans att skriva det. Så nu sitter jag här med den här satans känslan som jag inte kan skriva av någonstans. Ingen dagbok. Jag vill gråta.

/      a