Men jag orkar faktiskt inte..

Jag vill ha ett normalt liv. Jag vill gå upp klockan sju, slänga i mig frukost, borsta tänderna i duschen, springa till jobbet, jobba, jobba, jobba, umgås, umgås, umgås, gärna känna att jag lever någonstans där i mitten, lunka hemåt när kvällen kommer med sitt mörker, slänga mig i soffan och äta pot noodle till middag, dricka vin med fina vänner på kvällarna, lyssna på musik, måla, skriva, träna. Jag vill göra vad jag vill. Jag vill inte ta hand om någon annan än mig själv. Jag vill känna mig effektiv.

Jag orkar inte med detta usla jobb som inte ens går att kalla för jobb. Kalla det: vara hemma hela dagarna fast hos en annan familj som du dessutom städar upp efter. Jag är så trött på det.

Jag älskar barnen. Jag älskar familjen. Jag hatar jobbet.

Men jag kan ju inte ge upp. Jag kan inte svika familjen och dra hur mycket jag än vill. Det vore inte schysst. Men snälla, snälla, ni som lever normala liv, normala liv som innebär jobb/skola på dagarna och ledighet på kvällarna, eller till och med ni som har nattjobb, vad som helst så länge ni har en skillnad mellan jobb och privatliv, snälla känn er nöjda för jag är så obeskrivbart avundsjuk.

/         a