Jag får ofta för mig saker som jag ska göra, som att starta ett band, som att publicera en bok, som att bli konstnär, poet, kunna sjunga, springa sjuka maratonlopp som håller på flera dagar i sträck, göra en film, ja, det är mycket jag tycker att jag ska göra. Än mindre saker som jag verkligen gör, eller rättare sagt, slutför. Jag börjar ofta på alla dessa saker innan jag kommer på att det blir jobbigt efter ett tag, då ger jag upp ett halvår eller så innan jag kommer på att jag ska göra det igen, på riktigt den här gången. Och så brukar det hålla på.

Men nu, nu håller jag faktiskt på att spela in en film, på riktigt. Det finns ett filmteam, det finns en plan, det finns folk, folk som kan se till att planera så att mina idéer och impulser genomförs istället för att tappas bort någonstans på vägen på grund av min oförmåga att planera.

Inte nog med det, nej nu har jag nämligen fått för mig att ge den konstnärliga sidan av mig själv ännu en chans att förverkliga min konstnärsdröm.

Jag är inte speciellt estetisk. Jag vill gärna vara det. Men jag nöjer mig med att faktiskt sätta mig ner och göra detta som jag hela tiden pratar om att göra. Det behöver inte bli bra. Jag lever i alla fall ut min estetiska dröm. Huvudsaken är att jag känner mig estetisk, och det gör jag.

/        a