Fan. Fan, fan, fan.

Jag hatar mig själv. Jag hatar att jag bryr mig. Att jag känner mig påverkad. Jag hatar att inte kunna slappna av. Jag hatar att jag ser ditt äckliga ansikte överallt. I varje bil, varje rygg, överallt. Jag hatar att känna rädslan när någon sätter sig bredvid mig på bussen och lättnaden när den går av innan mig. Jag hatar det.

Men mest av allt hatar jag mig. Att jag ens bryr mig. Jag är inte en person som bryr mig, inte så, har aldrig varit.

Nej. Nu måste jag sluta med det. Jag blir galen. Jag hatar dig.

/       a

UPDATE

Förresten så gillar jag inte alls The Notebook. Inte alls. Det blir bara för mycket, sätter sig som en klump i halsen som jag får lust att spy ut, över hela boken. Jag har fortfarande 20 sidor kvar. Tvivlar på att jag kommer ens försöka ta mig igenom dom. Nej, det är inte vackert, det är för vackert. Det är inte vacker när man gråter. Man ska inte sörja när man läser.