Sverige var underbart. Jag har nog aldrig velat gå ombord på ett plan så lite som jag ville när det var dags att bege sig tillbaka till sydligare breddgrader, jag slängde en sista blick mot de nyvaknade körsbärsträden och såg till att ordentligt fylla mina lungor med svensk frisk luft innan jag traskade in i kvava cylindern och satte mig på min plats. Jag somnade innan vi startade. Och vaknade inte förns det var dags att landa. Sedan tog jag bussen hem och traskade sista biten i spöregn, i den deppiga situation jag befann mig i kändes kraften att krafsa upp ett paraply ur väskan på något sätt för ansträngande och inte riktigt värt besväret. Med en iskall blöt hand lyckades jag låsa upp ytterdörren och sätta en fot innanför dörren innan jag blev attackerad av två barn som försökte torka av mig med hushållspapper medan dom berättade hur mycket dom saknat mig. Just då kändes det inte så värdelöst att vara tillbaka. Det känns mer bra.

/          a