I så många år har jag läst böcker jag tycker har varit bra. Böcker som jag ansett använder ett fint språk, om än vardagligt men fint, böcker med fina beskrivningar och metaforer. Har jag tyckt. Tills nu. Tills jag hittade en bok med fin rygg i bokhyllan hemma i Sverige, Jan Fridegård, och nu är jag fast. Jag är riktigt förälskad i sättet han kan uttrycka sig på, hur han kan beskriva så vardagliga ting på ett så fint sätt, hur han kan gå på med beksrivning efter beskrivning utan att det blir jobbigt, hur han får läsaren att njuta av det han skriver. Jag förstår inte ens hur han lyckas. Han är en gud. Jag befinner mig för tillfället ovan jord.

Han är min nya drog.

Åh. Kärlek.

/      a