Att jag, äldre, och alla andra i min ålder traskar upp en siffra i ålder varje år tycker jag inte är det minsta konstigt. Egentligen är det ganska logiskt. Livet är uppbyggt på år. Om man räknar från det året man föddes kan man ganska enkelt räkna ut hur gammal man är. Jag är 19 år. Det är ganska simpelt.

Men att yngre människor åldras tycks vara obegripligt för min hjärna att förstå. Att de små, små, små barnen som skuttade runt och lekte barnsliga lekar hela dagarna utanför mitt tonårsvuxna fönster, nu får gå på krogen går inte att banka in i min hjärna hur jag än försöker. Att min yngsta kusin fyller tvåsiffrigt, om han inte redan har gjort det, är nog ännu konstigare. Jag tycker han är fyra, är jag riktigt generös med åren kan jag sträcka mig till sju, kanske. Men då är jag riktigt generös.

Och när jag tänker på detta så kommer jag på att jag bara har en månad kvar att vara tonåring på. Sen blir jag officiellt vuxen. För det blir man. Vuxen. Så fort man fyller 20 blir man vuxen. Det har jag hört. Och istället börjar min lillasyster ta itu med tonårsåldern. Min lilla, lilla, lilla lillasyster. Hur kan det vara möjligt?

Och hur kan det vara möjligt att få panik över att lämna tonårsåren bakom sig? För dom är rätt kassa. Och ändå ganska underbara. Men mest kassa. Tror jag. Och mysiga. Och hemska.

Jag har inte åldersnoja. Vill jag tro. För man kan inte ha åldersnoja för att fylla 20. Det kan man inte.

/          a