Att ångra sig är en mänsklig rättighet. Får man inte ångra sig får man heller inte göra fel. Gör man inga fel kan man inte lära sig vad som är rätt. Lär man sig inte vad som är rätt kan man knata på genom livet och bara göra fel för att man tror att det är rätt, skutta ner i noggrant utgrävt hål då när vätskan börjar ta slut i kroppen och den vissnar ihop likt en ledsen blomma som fått för lite vatten, med tanken på att man har gjort allting fel. Fel. Ett liv får man och gör det fel.

Därför får man ångra sig. Man måste få ångra sig. Jag ångrar mig ganska ofta. Nästan hela tiden, jag hinner knappt bestämma mig innan jag ångrar mig, för jag måste ju göra rätt. Jag vill inte vara den som ligger där i gropen, med djupa rynkor som skvallrar om min ålder, medan lass efter lass med fuktig illaluktande jord skyfflas över mig, och vetskapen om att jag har gjort fel.

Allra helst skulle jag vilja ha någon som alltid kunde berätta för mig vad som är rätt och vad som är fel.
Du ska läsa till pilot, det är ditt kall, seså sätt igång, eller du ska äta kyckling idag, något annat vore fel, eller du ska köpa den där koftan trots att den kostar alla pengar du äger, du kommer tacka dig själv en vacker dag.

Då vore livet så himla enkelt. Men det är inte enkelt, för ingen har en aning om varför vi ens lever, så varför skulle någon veta vad man ska göra med livet som ingen vet varför vi har? Därför ångrar man sig. Varje val som jag gör har alltid en baksida, för tänk om man valt det andra alternativet? Vad hade hänt då?

Jag hatar att inte veta vad som är rätt. Men om jag väl vet vad som är rätt har jag ingenting emot att göra fel. För jag gör gärna fel. Men bara om jag vet att jag gör det för att jag inte vill göra det som är rätt.

/          a