När jag inte har något att göra och egentligen bara sitter och glor utan anledning så ser jag ofta mig själv klicka mig in på word och öppna ett dokument med den mest ologiska titel jag någonsin sett. Detta ologiska dokument innehåller egentligen ingenting. Det innehåller ingenting förutom ord och meningar från de stunder då mina fingrar har fått för sig att dansa över tangenterna utan anledning. Bara för friheten över att få göra det.

Ibland, nästan aldrig, men ibland, som idag, så läser jag igenom vad det är mina fingrar har fått för sig att yttra sig om den senaste månaden. Ja, dokumentet är några hundra sidor långt. Och ibland hittar man spännande saker. Som nu. En kort text med mycket mening. För mig. Bara för att den handlar om det hemskaste jag vet. Det är så hemskt att jag får ont i skelettet när jag tänker på det. Andra världskriget. Och jag vet. Det finns hemskare saker. Men nej. Inte som man kan se på samma sätt.

Så var så god, här kommer några rader från ungefär det personligaste jag äger:


När jag gick i högstadiet kom det en man till vår skola och föreläste för oss vuxna tonåringar. Medan 80 stökiga elever med röda varbölder i ansiktet och flottigt hår satt och kastade pappersbollar på varandra innehållandes så pass smickrande ord som, ”kuk” och, ”fitta”, vandrade denna man in i salen på ben vingliga av ålderdom. Vi hade blivit tillsagda att ta med oss något mjukt att sitta på, då de så kallade sofforna i aulan var ungefär lika hårda att sitta på som ett paket okokade makaroner, så där satt vi på kuddar, vantar och mössor och försökte lagom mycket tysta oss så att den gamle mannen skulle få lite plats i ljudvågorna.

Han bröt. På polska fick jag reda på senare. Och det kändes hela tiden som att hans röst skulle svika honom. Försvinna ut i luften utan att ge ifrån sig något mer än en hes viskning. En ostadig röst på ostadiga ben tycktes vara det enda som behövdes för att tystnaden skulle lägga sig bland målbrottsröster och falsettskrik.

83 år var han nu. 14 år var han när han blev satt i koncentrationsläger. Separerad från sin familj, vittne till hundratusentals mord, lyckades fly från en gaskammare. Han berättade allt. Allt. Och han grät. Grät när han försökte få oss att förstå de värsta delarna, grät när han försökte få oss att se det som ingen av oss tidigare lyckats se, vi såg, och vi grät. I den stunden spelade varken pappersmarodörerna eller finnmonstren någon roll. I den stunden spelade ingenting förutom hans svaga stämma någon roll. Inte ens makaronsätena som började göra sig påmind i skinkorna.

Resten av dagen blev ganska tyst. Det var liksom ingen som kände för att ställa till med en scen. De flesta kände inte ens för att öppna munnen. Jag kände inte ens för att röra mig, än mindre köpa hans bok, jag ville inte plåga mig själv genom att läsa om det jag nyss hade hört. Ville inte tänka på det. Låtsas att det aldrig hade hänt. För om det nu var så hemskt så vore det ju fruktansvärt orättvist att jag skulle gå där och vara frisk och lycklig.

Det var ungefär då jag fick för mig att jag skulle dö av någon hemsk sjukdom i förtid. För annars vore det orättvist. Det var ungefär då min hjärna ställde in sig på att något hemskt kommer att hända annars är det inte rättvist. Man kan inte leva genom ett liv och bara ha det bra. Nej. Det går inte. Det var jag helt säker på.

Det är jag inte nu. Jag är inte säker. Alls. För jag vet att man kan leva ett liv och bara ha det bra.


Jag tycker fortfarande att världen är hemskt orättvis. Men jag vet att det inte betyder att jag måste drabbas av någon hemsk sjukdom för att väga upp det hela.

/         a